Förlåt bloggen, jag kan inte skilja mig från dig än.

Min blogg är fin. Som en vän som påminner mig om vad fan jag håller på med. Det är klart att jag inte kan överge den såhär ett par timmar innan 2010. Vi har varit med om för mycket tillsammans, bloggen och jag, för att vi inte ska inviga det nya året tillsammans.

2009 har inneburit så otroligt mycket. Jag lovade mig själv att det skulle bli ett förbannat bra år. Det är ganska mycket begärt av en manodepressiv människa. Och ändå lyckades jag.

2009:

Jag lämnar Kiviksgatan och flyttar in på Södra Förstadsgatan och har där funnit världens finaste sambo.

Debaser (officiellt mitt andra hem 2009) kan sammanfattas med följande:
"Det är inte första gången jag trillat hem, full som en kastrull, och tubat något helt obegripligt. Inatt hade jag tubat Goodbye my lover (som ju vanligtvis är min bästa förfestlåt) och somnat. Vad tänkte jag? Vad kände jag? Kände jag?"

Frits bankar på min dörr mitt i natten och tvångsskedar med mig tills jag ska jobba. Är det verkligen 11 månader sen? Det känns som igår och jag är så tacksam att han gjorde det. Morgonen efter lärde jag känna Anna P som varit mitt ljus och min stora glädje det här året.

En bild säger mer än 1000000 ord. 2009 var bara början på något utav det mest destruktiva jag utsatt mig för i hela mitt liv:+ Samboskapet flyttar till Barack Ohmama alldeles för länge. Och jag har nog min absolut mest ledsna period någonsin i februari.

Jag spenderade fantastiskt mycket tid i Göteborg tillsammans med min underbara Anna-Maria. 90-talsfesten satte ribban högt för alla kommande fester och ändå har dem bara fortsatt att bli bättre, och bättre, och bättre.

Jag började min McBeal-box samling. Den är fortfarande inte komplett av den enkla anledningen att man inte kan köpa de två sista säsongerna i samma utgåva som jag har. Det stör mig fortfarande.

Alex Schulman gjorde författardebut och jag är fortfarande förtrollad.

Mi säger:
Du är nog den enda jag tycker om som är som du
Mi säger:
Och jag tycker ändå om dig riktigt mycket
Mi säger:
fastän du är så .. ojag

Placebo och Siesta med min fina Johanna.

Carlsberg bjöd på gratisfest på KB. Varken jag, mina arbetskamrater eller Carlsberg lär vara missnöjda ens om 10 år. Jag träffade kocken och fick ett gediget skrapsår på knät.

Karolina kom hem från Barcelona och jag blev fullare än jag varit på länge, trillade av en pakethållare på väg till Secret Wars och var brutalt skadad i två veckor. 2009 var året då jag fann min vapendragare i Karolina och är än idag tacksam över att hon finns.

Skägget. Skägget är 2009.

Bokade biljetten till Indien (och idag är det 16 dagar kvar. Jag erkänner att jag aldrig trodde att dagen skulle komma då vi bokade biljetten och nu är den snart här. Herregud.)

Jag hade min första betalada semester någonsin och kan inte påstå att jag är missnöjd med hur jag spenderade den. Det rann iväg pengar och jag var full mer än jag var nykter, men fy tusan vilken semester sedan!

Gjorde min Way Out West-debut som var bland det bästa jag upplevt och aldrig kommer Band of Horses låta så fint som då.

Jag åkte till Stockholm två gånger och har därmed satt nytt Stockholmsrekord. Såg Coldplay med Therese som var den bästa livespelning jag sett i hela mitt liv.

Satte mig själv på ett tåg till Sundsvall och hälsade på min fina Schalgersessa som bara betytt mer och mer för var månad som gått det här året.

Smålandsdestruktiviteten är också 2009, mycket.

Vi ser till att 2010 blir mindre destruktivitet och ännu mer dans, Debaser och fylla. För att inte tala om INDIEN.
HEJDÅ 2009, TJENA 2010!

Jag tror att jag ska flytta bloggen. Det känns som att vi är färdiga med varandra här. Bättre blir det inte, tror jag. Vi är klara här. Vi ses på en annan blogg snart.

Man skulle kunna säga att jag söp bort den 25/12 för all framtid igår. Om jag hade bestämt över kalendern hade jag i alla fall varit bevärdigad att få välja bort ett datum på året. Det var en fin kväll i goda vänners lag och jag är så himla tacksam.
Snart kommer min fina Oscar hit. Snart, snart, snart. Och på tal om snart: 21 dagar = 3 veckor på dagen tills jag slipper det här i två hela jävla månder!

Hur jag än kämpat emot är det lik förbannat julafton, och hur jag än slåss och skriker och skjuter så är det fortfarande 4 år sen imorgon. Fyra år låter som en evighet, visst gör det? Det känns som igår och ändå har jag inte hört din röst på fyra år. Det är mer än tusen dagar. Det känns som ljusår och sekunder och det exploderar överallt i mitt huvud och jag vill svartlägga världen en stund och vakna i januari.

I söndags jobbade jag i 19 timmar. Jag åkte till jobbet söndag morgon och kom hem måndag morgon. Det står nu klart att jag är en officiell snöhatare, särskillt som jag verkar ha blivit sjuk till på köpet. Men Katrin gjorde det så mycket lättare att vara på jobbet nästan ett dygn!

Och om ni har någorlunda koll på matte kan vi nu tillsammans konstatera: 25 dagar kvar!

Alltså. Jag säger er bara detta: TJUGOÅTTA dagar kvar!

Jag är nyss hemkommen från en utav de trevligaste kvällarna någonsin. Tack Erik och Annelie för lussekatter, glögg, vin och kaffe! Ni är bra fina ni och på torsdag kommer Tina hem och jag är så obeskrivligt glad över detta. Malmö kommer bli fantastiskt igen!
Nu för tiden spelar jag mer Betapet än vad som bör anses friskt och/eller sunt. Men det är ju dumt att sluta när man ligger på topp!

Nu har jag varit destruktiv i en hel helg och avrundade den med att diskutera min destruktivitet med Karolina på Maskot. Sen blev vi bjudna på korv av en snäll givmild man inne på Sibylla. Det har varit en bra helg! Go tjej, dendär Lucia.

Darth Vader, kom hem.

I veckan...

Sa vi hejdå till Världens bästa Lisa.

Kastade jag macka i synkad bakfylla med storebror

Gav vi Dino vad mamma kallar livskvalitet

Hade någon veckodag kunnat vara analt framburen så hade måndagen varit det. Jävla skitdag. Från början till slut. Och huvudvärken jag haft sen i lördags går inte över. Och jag är trött på att jobba. Och jag är trött, trött, trött. Jag vill att StinaV ska komma hem. Nu.

Jag lyssnar på Westlife. Bloggen har blivit tråkig. Jag har blivit tråkig. Förlåt. Det exploderar i min hjärna.

Jag unnar mig att vara vaken 5 minuter till, så att jag kan få höra Vampire Weekends nya fina låt en gång till, och bli lite glad innan jag somnar. Min 12-timmars dag är slut. Visst är det fantastiskt, jag satte upp mig på ett 4,5 timmaes pass och jobbar i slutändan längst av alla. Åh, SSP, jag älskar dig med! Thailands turister är alla alkoholister. Nu ska jag sluta rimma och gå och lägga mig istället. Ser fram emot att möta krigszonen a.k.a mitt kök imorgon klockan 7:50 igen.
Måndag, kom nu, komsi komsi komsi.

Jag ska göra allt i världen för att hålla kvar den här känslan. Jag ska vårda den så ömt att den känns som min bästa vän till sist. Å andra sidan vet jag inte om man vårdar avsmak med ömhet? Det visar sig.

För er som undrar så mår min hand ännu sämre. Jag skall alltså dra på mig finkläderna och unna mig ett besök hos Dr. von Pommel för vidare undersökning. Utöver handen mår jag bra. Jag skall efter doktorsbesöket jobba dag 4 av 12, sen är jag ledig en dag och jobbar 4 till. Åh, vad gör man inte för 60 dagar tillsammans med indier och kor?

Mitt hjärta, du fattas mig redan.

Sund(ell)svall är kallt. Det ligger lite snö på marken och jag har varit nära att göra en Bambi ett par gånger men kan informera att jag fortfarande står pall för vinterns dumheter. Än.
Jag har det alldeles ypperligt bra här, och önskar att jag kunde få ta med mig min lilla schlagersessa hem till Skåne igen så jag kunde få krama honom när helst jag känner för det. I mitt nästa liv skall jag bara bekanta mig med människor utan drömmar eller åtminstone viljan att förverkliga dem. På så sätt slipper jag ha alla så långt bort jämt och samt.

Och vet ni? Om 2 månader och 2 dagar sitter jag på ett plan till Indien.

Minuten jag satte mig på tåget i Malmö fick jag sällskap av en rakt igenom artig och trevlig man. Han frågade om jag fick mycket plats nog, om det störde att han använde sin dator trots den sena timmen, om jag ville låna en hörlur och lyssna på klassisk musik för det fanns så många vackra stycken att åka tåg till. Fråga: Varför använder denna fantastiska man en hel flaska tung parfym klockan 23.08 när han ska åka tåg i 7 timmar? Det finns inget svar då han var så rar att jag inte kunde fråga, och tack vare hans stank sövdes jag in och sov större delen av resan, med Bach i ena örat.

Nu sitter jag på tåg #2 och har precis åkt förbi Gävle, tittade nyfiket ut genom fönstret och kan konstatera efter min korta men genomgående analys att det ser idylliskt och mysigt ut. Karolina, jag tänkte på dig!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN BABEY!

Åh, gudars skymning. Igår var tokigt! Jag var avgjort alldeles för full, men gud vad roligt det var! Har ett svagt minne av att jag har haft rapbattle med en kille från Solna, och vad jag minns var det jag som vann. (Såklart)
Jag, My Lundström, ska fortsätta vidga mina klubbvyer. Malmö har så mycket mer att erbjuda än jag någonsin trott var möjligt!

Min hand ser äcklig ut. Den kliar, är illröd och varar. Min hand är personifieringen av sex appeal. Jag vet och inser att bilden inte ger min hands situation rättvisa. Och jag skäms över att stanna hemma en hel helg för något så löjligt utslag på handen. Men är jag i vatten blir det än värre, har jag med mat att göra kommer miljö & hälsa att döda mig och är jag i kontakt med nickel kommer min hand seriöst dö ändå och trilla av och jag är ju i ärlighetens namn ganska förtjust i mina händer, även om jag värdesätter min vänstra mer än min för tillfället sjuka högra.

Till alla på mitt jobb: FÖRLÅT OCH JAG KÄNNER MIG ASLÖJLIG

När jag var i Göteborg sist var det ett jäkla tjat om bloggar. Om Anna-Marias blogg, rättare sagt. Och den som tjatade var hon själv, i egen hög person. Jag hann knappt vakna på morgonen förrän hon likt en läxförhörande lärare utbrast "har du inte läst min blogg?"
En biverkning har blivit att jag automatiskt kollar just denna bloggen först av alla varje dag. Men finns där något att läsa? NEJ. Anna-Maria, mitt ris, du är en värdelös bloggare!

Det är någon slags utslagsfest på min högra hand. Det sägs vara nässelutslag men jag är helt övertygad om att så inte är fallet (då jag bevisligen är smartare än 10 läkare tillsammans). Utslagen klär mig förvånansvärt dåligt och jag känner mig äcklig. Där hör ni: ÄCKLIG.

So you can stick your little pins in that voodoo doll, i'm very sorry, baby, it doesn't look like me at all

Jag försov mig. Imponerade på mig själv genom att bli väckt 6:17 och sitta på bussen 6:23. Man kan bli känd för mindre, vill jag påstå.

Istället för att sova timmarna jag förlorade igår och kommer förlora än mer inatt har jag

1: Hängt i Karolinas nya lya och tittat på min gamla lägenhet genom fönstret.
2: Saglat över hennes snygga granne som dessvärre matchas med en lika snygg respektive.
3: Möblerat om i mitt rum (i fantasin då ekonomin inte tillåter några förverkliganden. Det blev jättesnyggt!)
4: Stirrat irriterat på mina för tillfället 5 påbörjade böcker som inte skänker mig någon frid eller glädje alls, inte en endaste sida utav dem.
5: Ätit Center nougat och känt att en ny obsession är på intågande.
6: Visat Karolina hur hennes kaffepress fungerar och även ställt in alla hennes TV-kanaler. *Världen bästa/händigaste vän*
7: Känt sig misslyckad och missnöjd med punkt 4 och 5.

Nu skall jag somna in likt Törnrosa och vakna strålande glad om 4,5 timme igen.

FUCK THIS SHIT, FUCK THIS WORLD, FUCK EVERYTHING THAT IT STANDS FOR

När man tror att hjärtat skall sluta slå, så inser man att det är det finaste som består

You're a boomerang you'll see
You will return to me

You will.
You?
Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will. You? Will.
You, you will. Not.

and I, I just don't have a future anymore.

Nu har jag provat hela min garderob och är fortfarande tjock och ful med världens sämsta klädsmak. FUCK THIS SHIT IM GOING TO BED.

Ikväll skall bli bra. Det skall bli bra hur det än slutar och jag står och stirrar på en garderob som inte vill mig väl, nu när jag behöver den som mest. Och plötsligt börjar jag tänka på Frisören. Och garvar så jag inte kan se annat än stjärnor. Åh, Frisören! Fuck garderoben, åt helvete med ikväll, come what may, jag saknar frisören!

Gott folk. Låt oss säga det tillsammans:

DET ÄR HELG.

Bara två saker;
1: Ser det ut som att tjejen på bilden behöver plattare mage?
2: "Kan man vara kär i två samtidigt?" Behöver man verkligen få betalt för att svara på frågor som denna? Det är inte KP det här? Fast, jag har väl alltid sett Aftonbladet som KP för vuxna.

Malva och jag försöker göra vårt på varsitt håll i köket tillsammans med hetsig Rihanna-dans. Tips: försök er inte på Rihanna-dans när ni diskar. Det resulterar i fantastiskt mycket vatten men väldigt lite som hamnar på porslinet.

Jag har varit glad två dagar i rad. Eller, enligt My-mått mätt. Till och med nära ett luckorus ett par gånger. Detta firade jag med att visa Sofie en liten del av mitt second hand Malmö och en cortado på Barista. Jag blir alltid lika lycklig när personen jag introducerar hittar grejer. Känslan av att Ha Lyckats/Gjort Rätt är oförklarligt stor. Själv hittade jag tack och lov ingenting. Den okände sugar daddyn från förra månaden verkar ha hittat en tjej att göra lycklig. Bummer.

Min Karolina kom till Malmö en stund idag. Tyvärr var vi för sent ute för Konsthallens nya uställning och hann bara med en snabb fika innan de stängde. Vi får se utställningen en annan dag. Dock gick vi in om shopen och jag fann denna, är den inte ljuvlig så säg?
Den hänger nu i mitt rum och nästa gång David kommer på besök kan han inte kommentera mitt rum med "vad fint.. och kalt". Jag jobbar på mysfaktorn i mitt rum, alltså.
Och det går framåt, om än långsamt. Men behövde inte R0m byggas på en dag behöver inte mitt rum det heller, eller?

Att något så litet kan göra en så fullständigt lycklig.

Texas var bedårande och äger mitt hjärta till sista blodkärlet. Det gör ont att inte bo nära och det gör ont att se vad jag går miste om. När jag fick hålla honom överväldigades jag av känslan att hålla ett helt liv i mina händer, och han äger mitt hjärta. Min fina, underbara Mellie. Du har världens finaste unge och jag är så stolt.

Nu åker jag till Mölndal på dop. Mitt första dop och jag är nästintill svartklädd. Oh well, man kan inte göra rätt första gången?

Jag sitter i mitt kök i Göteborg. Ja - jag får kalla det för mitt kök då ingen plats i hela Göteborg någonsin känts så hemma som just här, på denna stolen i just detta köket. Vi har gått igenom mycket, stolen och jag. Riset & kakan föddes på just denna stolen här vid skafferiet.

För tillfället sitter jag nöjd på min stol efter att ha vunnit fyra av fem omgångar skitgubbe. Jag är en förträfflig förlorare men banne mig om jag inte borde försöka bli en bättre vinnare. Det är skönt att vara här. Vore fint om rösten kunde hitta hem också, bara. Hör ni den någonstans i krokarna kring Debaser kan ni väl hälsa att jag sitter här på min stol i Göteborg och saknar henne lite?

Min röst är borta. Den har varit försvunnen sedan i torsdags och jag saknar den. Något annat som är borta är min badge. Detta är så ångestframkallande att jag går runt med konstant magont. Jag har letat lägenheten uppifrån och ner, nerifrån och upp, dammsugit vrå för vrå, tömt tvättkorgen, kollat mösshyllan, slängt ut alla sjalarna, rivit ut min garderob plagg för plagg, känt igenom alla skor, packat upp de nerpackade sommarjackorna och känt igenom alla fickorna, vädrat alla mattorna i hopp om att finna den mosad under dem, letat upp varenda väska jag äger och funnit mycket intressant men inte min badge, kollat under soffan och bakom kuddarna, kikat snabbt i frys och uppgivet i kyl (man vet aldrig med mig), dragit ut hyllor och lådor och slutligen dragit sängen runt hela rummet samt renbäddat för att kolla om den eventuellt hamnat inuti/under lakanen. KAN NI KOMMA PÅ FLER STÄLLEN? INTE JAG HELLER.

Nu är det slut på alkohol förtärandet för ett tag. Man kan gå och veckohandla med påsarna under mina ögon och min röst har aldrig förr varit så frånvarande. Ikväll bokar jag biljetter till Göteborg och Sundsvall, så himla fint. Hoppas min röst hittar hem tills torsdag.

Jag förstår uppriktigt inte vad jag gnäller över i tid och otid. Mitt liv är så fruktansvärt bra. Alla människor som ryms i detta kaosartade lilla svarta hål som jag fått talat om för mig är mitt liv, är så förbannat fina människor. Allihop, hela bunten! Nu ska jag och mina nya kängor ta en promenad. Att bo på Debaser kostar för både kropp och konto. Igår var bra, ingen hit, men bra!

Igår var, utan att överdriva, den absolut bästa kvällen i hela mitt uteliv. Ord kan inte beskriva musiken eller de tusen ölen och dansen och hånglandet och fågeldiskussionerna. Debaser din jävel jag älskar dig! (Blood saknades dock. Mycket. Ett andra hem är inte ett andra hem om en familjemedlem saknas)

Jag saknar Pia på jobbet - mycket. Det är så påtagligt att hon inte är där och ger mig min morgonkram. Idag var en sjuk dag med sjuka förseningar. Att jobba med radarparet 65+ gjorde verkligen inte kvällen lättare. Nu har jag gjort mig mest förtjänt i världen av en öl på debaser med min rakt igenom fantastiska sambo.

Angus & Julia Stone – Bella

Fantastisk bit, det där. Fick lön för 14 minuter sen, but who's counting? Nu somnar vi ifrån eländet igen, eller vad säger ni? Bra, då gör vi så. Godnatt.

Igår slocknade jag ifrån hela eländet vid 20.00 och vaknade när klockan ringde 04.10. Väl på jobbet valde jag mina strider och är väl nöjd över att en grej mindre stör min vardag. Jag låter Spotify ha sin dåliga ofungerande dag, för vem har inte det då och då? Nu ska jag fika. Imorgon: LÖN.

Idag var en mindre svordomsfull dag. Fortfarande ganska värdelös men jag har varit duktig för det; gått till aq-va-kul, simmat 1½ timme, gått hem, unnat mig saker på vägen, lekt datatekniker i Trelleborg, gått och handlat, hållt Therese sällskap 10 minuter på Södervärn (som mer och mer framstår som ett förstorat Övre) och skall nu sova för att gå upp 4.10.

Efter regn kommer Malva och Anna P

Idag är en alla svordomars dag. Hade jag kunnat fler än svenska språket haft fantasi att komma på hade jag vräkt ur mig dem allihop. Men ni kan ju dem lika väl som mig, så jag besparar er.
Jag läser inte längre. Eller, jag läser och läser och läser, och lika många gånger får jag läsa om och läsa om och läsa om. Mina ögon ser texten men hjärnan har inte plats att behandla dem. Nu ska jag och Bon Ivers mest ledsna texter ta en promenad.

Låt oss säga det tillsammans: bakfull. Men åh, igår var en bra kväll. Och natt. Therese, du är så förbannat fin!

Sofie klippte kick ass igår och i ärlighetens namn är jag riktigt snygg. Igår var en utav mina bättre torsdagar någonsin och idag känns som världens kanske bästa fredag. Nu skall jag bjuda moder jord på fika! Hör ni hur veckan äger? För det gör jag.

Müller fick priset och jag är besviken. Mindre besviken är jag på Sofie och impuls föreläsningen hon drog med mig på. Hanna Hellberg höll låda med "När kvinnor blev lesbiska och lesbiska blev kvinnor" på Orkanen och jag är mycket, mycket nöjd.
Nu ska jag ställa mig och göra rotfruktschips och linsbiffar sen kommer Sofie och klipper mig med en kopp kaffe i ena handen och en sax i andra. Bra torsdag det här, hörni.

Jag lägger frusna ärtor på såväl hand som hjärta och ger upp, en gång för alla. Nog är nog.

idag ges nobelpriset i litteratur ut, och himmel vad jag hejar på murakami eller oz. heja med mig.

Jag har bränt handen - igen. Denna gången på tevatten, som varit min trogna vän genom mina två år inom SSP. Att just tevatten skulle svika mig gör extra ont. Vi har löst många problem ihop. Det är värre än oljeincidenten för ett år sen, men inte klagar jag.
Therese bjöd med mig på en av de trevligaste kvällarna jag haft på länge och har nu världens i särklass snyggaste man på näthinnan när jag somnar. Åh, Gud, säg att han gillar fula tjejer, för jag planerar en kupp jag gärna ser att jag vinner, nu när du gjort mig ovän med kokande vatten.

Brännskada 08. Samma hand nu fast över alla fem fingrar och ner över handen - BRA MY, man ska uppgradera sig?

Här är ännu en lyckad bild från Prag. Utöver denna har jag inget att ge. Tom, tömd, urholkad.

NU FYLLER JAG SKALLEN MED BRÄNNVIN FÖR ATT DRÄNKA MINNET AV DIG

Ett tidsfördriv att dö för

Min söta lilla litteraturlista till vänster här fick mig nyss att inse att jag endast läst 23 böcker på 3 månader, alltså bara två böcker i snitt per vecka! (Jag skyller lite på resor och besök, men ändå) Nu är goda råd dyra. Skärpning!

Jag, samt mitt regnstormiga hår, är nyss hemkomna från en fantastisk afton med syster och Lars Demian. Efter en halv flaska vin känner jag för att vara fantastisk på Debaser. Min plånbok gapar och skriker för full hals att jag är dum i huvudet och mina vänner verkar som bortblåsta med vädret. Men lika glad för det är jag men gladast är nog skägget!

Sandra vann sin serie och stolt som en moder säger jag; GRATTIS. Att jag bara stod ut första halvlek skyller jag på vädret och Nathalies systers MAS-aktuella arm. Dessutom saknar jag Oscar så jag nästan går sönder.Sen säger vi grattis till undertecknad som gått ner en storlek i kockbyxor!

GRATTIS MY LUNDSTRÖM, DU ÄGER!

Det är en regnig lördag. Och vad passar väl bättre en regnig lördag än att dra på sig varma kläder för att kolla på fotboll? Nu går skam på (o)torra land!

Jag är hemma från Prag. Och det med glädje i varje vrå av min sargade kropp. Jag är mätt på turism, trappor, gatsten och juvelaffärer. Inte lika mätt på billig öl, dock. Men mitt Dalaplan väger upp, åh vad det väger upp. Malva meddelade att vi får bo kvar ett år till och sällan har jag känt mig så lycklig som nu. Mitt hem förblir mitt ännu ett år.

Jag bjuder er även på en bild från Prag där en glad tjej leker med löv som vore hon 5 år (hon ser inte riktigt klok ut, men vem gör det nu för tiden?)

Istället för att äta middag drack Emil och jag vin innan jag följde honom till Skeppsbron där jag vinkade av honom strax innan bussen lämnade Malmö. Om 3½ timme skall jag upp igen, för att själv bege mig. Om ungefär sju timmar sitter jag på flyget till Prag. Ah, det skall bli så skönt!
Så; Grattis på 75 års dagen Brigitte Bardot och hej då mina fina.

Emil är här, jag har vunnit Betapet 4 gånger i rad, Malva dansar i Lund och det är frid på torpet. Jag har sår runt ögonen så mycket jag skrattat. Fina Emil.

Daniel säger:
jag frågar om du gillar Star Wars och du "gillar han med stora öron"

Jag står i alla fall för att jag är brudig?

if you don't love me, let me go

Jag orkar inte se ljuset längre, det finns för lite av det. Jag vill bli bländad. Jag ska lära mig att prioritera. Vårda de relationer som gör mig lycklig. Alltså sluta hänga mig fast med lust och fägring stor i de sedan länge döda relationerna under tiden som jag glömmer bort de som faktiskt gör mig lycklig. Det är en klok insikt, jag ska bara klara av att infria mitt löfte till mig själv:

inte. höra. av. sig. mer.

Och kanske vill jag inte inse att det jag just insett är det mest kloka och friska beslut jag tagit på länge. Det gör ont och en hel armé håller på att riva mina bärande väggar och rämna hela mitt inre med marken. Men det är min armé och mitt beslut. Så tills Du hör av dig som omväxling:

ursäkta röran, jag bygger om.

Utan dig vore jag icke

Jag och svininfluensan 2.0 håller på att städa. Det tar några timmar då jag nästan svimmar när jag böjer mig ner. Men jag orkar inte läsa en endaste sida till! Och Kurkov förtjänar ett par timmar ensam på toppen. Pingvin försvunnen var en underbar fortsättning på Döden och pingvinen och jag önskar mig nu en Misja i julklapp, även om jag är ganska säker på att han hade vantrivts än mer i Indien än han gjorde i Ryssland.

Malva tittade på TV när jag kom hem. Jag är numer livrädd för världen och människorna som befinner sig i den. Vi är galna. Fullkomligt galna. Och just det; jag är sjuk - igen.

Odöd, odrömd.

Och sedan när man efter plåga och möda lyckats återerövra lite av det som varit ens liv och ska försöka fortsätta, så slår mörkret till igen och när ljuset till slut kommer tillbaka så är vägen lika lång och lika svår som tidigare. Nej, längre. Längre och svårare.

Jag dricker himlen. Berusar mig på jorden de nittiosexprocentiga.

Jag dricker hat och kärlek med begär tills allt blir likgiltigt

Maxad pepp: ledig, lönehelg, ny kavaj, lockar som lockat sig (for once) och ett stycke Karolina på Möllan. Mer kräver jag inte utav min fredag. Timmarna är fina och det nalkas dimmor av trevliga slag.

Jag saknar Tina. Södra Förstadsgatan är sig inte likt utan henne.

Idag var en fin dag på jobbet. Jag skrattade så tårarna rann flera gånger. Man skulle ljuga om man friskförklarade en endaste utav oss.

Mitt internet har gått från Bolt till en snigel. Måste. Ringa. Tre. - Igen. Jag har egentligen katastrofalt bråttom som Malva så snällt påminner om varannan minut. Vill. Inte. Jobba. Nåja. Idag får jag inviga min nya röda jacka - JIPPIE!

let the sun wrap its arms around me

Jag missade min buss. Fast, i ärlighetens namn gör det inte så mycket. Jag börjar egentligen inte förrän 10.30, så jag ska inte sitta här och riva upp himmel och jord (vilket jag annars är väldigt förtjust i).
Min kamera har varit försvunnen, förresten. Den försvann samma kväll som jag upptäckte att Skägget gick förbi under min oturliga godisposering på Way och west. Men har jag vänt upp och ner på världen i ilska över min slarvighet? Icke! Och nu är den återfunnen! Jag känner att jag är på god väg att bli en bättre människa.

Och om lite mer än en vecka drar Pia och jag till Prag. Peppen!

Vi får inte skriva över lägenheten på oss, vi får inte hyra lägenheten i andra hand mer. Akelius är dumma i huvudet ännu en gång och vi är alltså hemlösa i november. Jag vet att det kommer lösa sig, men jag orkar verkligen inte flytta mer, och vår lägenhet är ju världens bästa.

Vem försöker jag lura? Det är måndag, världens tråkigaste veckodag. Men impuls fikan med Therese kan lätt bli kandidat till Veckans Bästa. Nåja.

Försjunken i elände som jag är, ack, ett allt för påtagligt elände, kommer man kanhända att förlåta mig om jag sökter en alltför obetydlig och kortvarig tröst i dessa spridda och flyktiga minnen.

När jag vaknade imorse bestämde jag mig för att det här ska bli en bra dag. Vare sig den innehåller inre kaos, tysta mobiltelefoner, elektriska stötar eller kallsupar. Come what may, idag ska bli veckans bästa.

David och jag kollar Talang. Det suger.

I'll be seeing you in all the old familiar places

LÄS MIG, SKRIKER HAN, LÄS MIG!

David har fixat vår projektor. Inte bara Fixat så att den fungerar, utan gjort den till en livs levande tv. Det är coolt. Vi kollar på Nightrider och får oss ett gott skratt.

Nu kom världens mest underbara pappa Kvist. Och plötsligt känner jag mig lika vilse i psykologi termerna som jag gjorde igår kväll när Anna P bjöd på (världens godaste) middag och Frits satt och slängde en massa Aristotoles och Platon omkring sig. Men han är underbar, pappa Kvist. Alla borde ha en Göran Kvist i sitt liv. Jag är tacksam över att själv ha det.

Malva och jag sitter i köket. Jag äter frukost och hon äter lunch. Paul Robeson sjunger för oss och det är en fin onsdag jag vaknat till.

Nu sitter jag sömndrucken i soffan och lyssnar på Bon Iver och intar min andra kopp kaffe, tänker att livet är ett förunderligt hittepå. Och just nu trivs jag i allt detta förunderliga och jävliga och nästliga. Angående min svinis så kan jag tala om att det fortfarande är svinis. Nej, ingen läkare har bekräftat detta, men ta mig tusan om jag inte själv skulle kunna känna om jag har svinis eller inte. DET ÄR KLART ATT JAG HAR SVINIS. Så, nu tycker vi synd om My. Bra, just så, fortsätt så!
Nu: The Reader.

Jag är sjuk. Svinis, helt säkert. I vilket fall är jag hemma från jobbet och försöker bli frisk. Gjorde ett tappert försök att underhålla mig med SVT play, men så fort det var roligt och jag började skratta började jag även hosta hysteriskt. Alltså: att vara sjuk innebär att ligga och ha tråkigt. Men jag mår bra, riktigt riktigt bra.

HAHA. Det gick över nu. Allt bara rann av mig. Skönt. Tack för visad feghet, det går bra nu!

I DON'T REALLY LOVE YOU ANYMORE
I DON'T WANT TO GET OVER YOU
CAUSE I DON'T WANT TO GET OVER LOVE

i think i need a new heart
the cactus where your heart once was

Efter ett par ångestladdade cigg på balkongen inatt mår jag bättre. Åtminstone rent psykiskt. Om min kropp kunde vara lika friskförklarad som mitt arma huvud vore jag riktigt kry. Febern och förkylningen fortsätter sitt segertåg genom min kropp men idag kan jag åtminstone svälja! Tji fick du hostan, tji fick du!

Om en halvtimme sätter folkabussen av mot de småländska skogarna. Håll tummarna att jag hittar åtminstonde en ätbar svamp?

GUD, jag hatar dig.

Vi har fått in True Blood-serien på jobbet. Åtta fantastiskt fina böcker, cravings. Efter att ha ojat mig lite, och våndats lite, tog jag det kloka beslutet att i alla fall skjuta upp investeringen i vampyrer någon månad till och köpte istället Parsons nya bok. Under min gymnasietid var han en utav mina favoritförfattare, men med åren har han dessvärre petats ner från förstaplatsen, men ligger mig fortfarande mycket, mycket varmt om hjärtat.

Denna stunden saknar jag så enormt.

Jag hatar att internet är så lättillgängligt, jag inte har någon som helst självbehärskning och skiter blankt i om jag störtar tusen meter och förstör stegen i farten. Men inte när fallet väl ägt rum och jag sitter där, på rumpan, och gråter i en brunn jag inte kan ta mig upp från. Fast, jag väljer att se det som alla andras fel (naturligtvis). Att de måste skryta med sina liv, med sina kärlekar och med deras brist på avsaknad av ... mig. Det vore fint om Gud och jag kunde komma överens om hur lång tid det här ska ta, så jag vet hur länge det är tänkt att jag ska vara så här patetisk.

Så, Gud, när du läser det här, ring mig. Vi måste prata.

Pia och jag stod och drömde om att resa på jobbet idag, och kom fram till att Prag är fantastiskt billigt att flyga till. Helt plötsligt hade vi bestämt att vi ville åka på en weekend (mitt i veckan) till Prag. Vi åker den 28 september till 2 oktober! (Kan någon förstå att det redan är september?)

Jag påbörjade i ren bokpanik Dvärgen idag. Någon gång under min gymnasietid påbörjades denna klassiker men slutfördes aldrig. Jag ger därför Lagerkvist en ny chans. Jag insåg på bussen till jobbet att jag i snitt läser 4 böcker i veckan just nu. Hösten är alltså på väg, ändå.

No word of mine will ever hurt you.

Igelkottens elegans tog tyvärr slut idag. Jag vet att jag har en tendens att älska de flesta böcker jag läser. Play/Paus, däremot, var något av det sämsta jag läst, och det tack vare en endaste sida. Men Igelkottens elegans. Ah. Om livet vore lika välskrivet skulle jag vilja leva för alltid.

Ibland saknar jag mig själv

Jag kollade igenom mina bilder från Way Out West för första gången för ett par minuter sen. Chocken jag får då är obeskrivlig. Jag står oskyldigt och poserar med GODIS (note to self: gör aldrig det igen) och vem är i bakgrunden? Så fantastiskt otroligt jättechockande. Om bakgrunden såg vad jag stod och posade lyckligt med kan jag lova att mina redan obefintliga chanser sjönk med fler procent än jag kan räkna till. Så fantastiskt typiskt mig. Nåja.

Nu är allt som det skall vara. Blod är det nya svart! Kan väl i tysthet vara tacksam över att sommaren är över och att gå barbent inte längre är ett lika självklart alternativ. Jag är väl kanske lite trött på att känna mig som Pippi, Maddicken och Lotta. Nu kan jag i alla fall skamset dölja mitt dåliga balanssinne med tjocka strumpbyxor. Handen får bli ett senare projekt.

Mamma har skaffat Facebook. Jag lovar att det är min bror som ligger bakom denna vulgära integritetsattack. Den lilla parasiten.

Nu är vi nöjda, Christer och jag.

Kristallen kommer alltid vara en av de mest underhållande galor jag vet. Men det är nog för att Kristallen och jag, vi är tighta. Kolla bara:
Kobra vann. Mia och Klara vann. Antikrundan vann (även om jag gärna hade sett en delad förstaplats, enbart för att jag fullkomligt älskar de sarkastiska insticken i Halv åtta hos mig), och gamla goda På spåret vann, tack och lov. (OS i Peking, ett pris? störtlöjligt!)

Lilla Christer då, tänker väl ni? Johodå, jag spådde rätt i dunfjädrarna jag låg på. Visst sköts den upp, inte i rymden men tills 05:59. Ganska tramsig tid, tycker ni inte? Luktar misslyckande, tycker ni inte? Jag slår vad att om inte farkosten skjuts upp ytterligare en gång så skjuts minutrarna fram ett snäpp. Varför göra sig speciella? Varför inte bara säga 06.00 svensk tid?

Ändå känner jag peppen. Nu lyfter vi!

Om 5 timmar och 27 minuter är det dags för Fuglesangs tredje och sista försök att ta sig upp bland stjärnor och kometer. Jag kan inte riktigt förklara varför detta fascinerar mig så mycket. Vanligtvis tycker jag att rymdgubbar och spacemat är ofantligt tråkigt att veta något om. Men just Fuglesang, han har något han. Sen är jag å andra sidan en särdeles stark pessimist och tror naturligtvis inte att det lilla rymskeppet kommer lämna plattan - och känner en pervers glädje inför detta.

Charlottes söta lilla rara pojkvän David övernattar på vår soffa tills lördag. Malva sover borta. Och här ligger jag i min säng och peppar en rymdfärd som antagligen uteblir. Inget är som det ska på södra förstadsgatan 119.

Fuglesang, nu får du väl ändå åka snart?

Vår lärare i filosofi var på Sturup idag. Samtidigt som ett gäng kändisar. Typ Per Morberg och Wallanderkillen som alltid ser ut att ha flottigt hår och är fantastiskt otrevligt jämt utom just idag. Morberg suckade över priset på chilinötter, varpå jag sa "man får äta dem med andakt". Då öppnar han varsamt locket. Stoppar en nöt i munnen och säger "en krona", vänder sig om och går mot bordet och räknar "två krona". Fantastiskt roligt.

I vilket fall, filosofiläraren, Mattias. Mannen alla åtrådde och ville ha. Han mindes mig. Han sa "tjena. det var ju jävligt länge sen. roligt att se dig. längesen. roligt." och när han gick säger han "hejdå, MY" och jag hade inte ens en namnskylt på mig. H e a v e n.

Någon sprängde bankomaten mitt emot oss igår morse. När polisen ringer på min dörr klockan 06.00 är jag fruktansvärt inställd på att 1: malva har dött och de kommit för att informera mig och erbjuda psykhjälp 2: jag glömt betala någon räkning och att de nu personligen skulle ta tag i det.

Så när denna snälla lilla polisutklädda flicka ringer på dörren och frågar om jag hört någon "smäll" under den närmsta timmen och sedan, när hon ser mitt frågande ansikte, förklarar att någon sprängt handelsbanken rakt över gatan, blir jag så lättad över att Malva fortfarande lever att jag bara säger "jaha, sprängt handelsbanken säger du? nej, någon smäll har jag inte hört.. jag sover ju så tungt. hehe"

Poliskvinnan, något misstänksam, kikar in i hallen. Nej, jag har inga flyktingar i badrummet och inga bankomatsprängare i min säng. Lättnaden att Malva fortfarande levde var så överväldigande att jag inte lyckades prestera några andra känslor.

När min sambo, välbehållen och berusad av nyfikenhet kring alla poliser, kom hem en timme senare satte vi oss på balkongen med vars en kopp te och betraktade vårt avspärrade hus och snygga polisers bakdelar. Ytterst kvinnligt av oss. Ytterst.

Alltså: att bli avspärrad - check.

Min blogg tillåter naturligtvis bara videoklipp på 100 MB. Alltså kan jag inte dela med mig utav min 116 MB stora upplevelse att stå i ett hav med 33 000 lyckliga människor och få hjärtat mosat med favoritlåt efter favoritlåt, den ena mer storslaget framförd än den andra. Samtliga 111 minuter var ett levande mästerverk och aldrig har jag önskat att klockan skulle stå still så mycket som då.

Om en halvtimme är min semester slut. Ja, det är något vemodigt. Man vänjer sig lika snabbt som Bolt springer vid att vara ledig. Men min ledighet kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt. Tack, Therese, för världens finaste dygn.

Alltså: Första konserten på arena - check / Bästa konserten på 10 år - check

Thåström skötte sig. Må hända att han var full, det är vi alla någon gång. Jag saknade mina fina ballader. Men annars var det en för jävla bra konsert, hörrni. Nu skall jag och min extraordinärt fina sambo gå och lägga oss. Imorgon åker jag och Therese till Stockholm och ser Coldplay.




Och på måndag börjar jag jobba.

Jag utgick. Det var festligt, fint och förbannat trevligt. Min snygga läkare ringde idag, naturligtvis ska My Lundström inte bara ha lite vitaminbrist, nej vi brassar på och höjer volymen lite. Men vi skall styra upp felen, min snygga läkare och jag.
Nu ligger jag i mitt katastrofalt kaosiga rum och dricker Go Greens fabulösa chokladdryck och försöker finna lusten att laga middag. Det börjar bli bråttom. Klockan 20.00 börjar festen. Thåström min fina man.

Tina och jag gjorde den ambitiösa vandringen till Systrarna Grene och tillbaka när klockan slog kvart över tolv och min tvättid därmed var förbrukad.
Det var varmt, det var jobbigt och det kostade som alltid i mitt fall pengar. Mitt enda försvar är att jag lade varenda krona utom 50 på presenter till min bror som fyller år nästa vecka. Alltså OK!
Anna P smsade och peppade en utgång jag är väldigt kluven gentemot. Det är inte det att jag inte är sugen på att dansa, (det är jag alltid) jag är bara så trött. Men det kanske vore något. Betapetturnering med vin och sen Debaser? Hm. Jag återkommer.
Jag har börjat läsa min lilla diamant Sputnik Älskling på allvar och är återigen förtrollad. Tyget min ögonsten vilar på tillhör en kjol jag fyndade för 27 kronor idag. Jag är, än så länge, väldigt förtjust.

Åh, att utgå eller inte utgå. Det är frågan.

Way Out Wes(t)

Igår var en oslagbart trevlig dag och kväll. Charlotte och David är nere från Göteborg så vi köpte lite käk och lagade till hemma, drack vin och mousserande (David har fått jobb här nere = fira!) och hade det så fruktansvärt trevligt. Malva och Niklas trillade hem vid tresnåret. Det finns en obeskrivligt charmig bild, som jag tänkte dela med mig av när jag kommer hem från vårdcentralen.
För nu är det så, mina goda och förljugna, att jag skall styra upp den här sneda ryggraden, huvudvärken, domningarna i händer och ben, tankspriddheten och tröttheten. Jag har inte sovit på hela natten för jag har en så helvetisk huvudvärk och någon sjuk smärta i hela vänsterarmen. Nu styr vi upp det här med lite blodprov och vitaminer, eller vad säger ni?

(Jag ska se Orup ikväll. Det är Oscar och Oscar alena som förstår det stora och fina i detta.)

home is where heart is

Hemma. Skåne. Malmö. Malva. Det är fint och jag är glad. Min WeOwnWest-playlist gör mig glad och lugn och jag går här och städar och myser över att sitta i min säng då och då. Just nu önskar jag mig Anna P och en betapet-turnering.

Min buss med mål Malmö går om två timmar och det gör ont i mig att jag inte har hunnit träffa Melanie. Men, det innebär bara att jag måste åka upp snart igen!

Det är svårt att beskriva Way Out West i ord. Hur förklarar man det obeskrivliga i att The Knife gästade Röyksopp? Eller att Vampire Weekend gjorde festivalens bästa spelning näst efter Band of Horses? Att jag såg skägget i ett hav av flera tusen människor men lik förbannat inte sa hej? Att Göteborgs Symfoniorkester gjorde ett fantastiskt vackert jobb tillsammans med Antony men förtog det hela lite? Att jag är ett par skor fattigare för Gud bestämde sig för att leka rövare med vädret men att det inte gör något för Olle Ljungström var så fin? Att Dead Prez var FAB? Och hur förklarar man för någon att det var värt att sitta och vänta i två timmar i en kyrka (när man är livrädd för dem) för att få se Andrew Bird?
Jag vet inte, men fan i helvete vilken jävla kalasfestival det blev!

Jag är så otroligt glad. Nästan genomlycklig. Nu ska jag åka hem till mitt Malmö, se Ternheim och sedan peppa Coldplay i Stockholm på lördag. Med ett lätt hjärta - om än något tomt.

Idag blev en bra dag till sist. Vaknade med den värsta huvudvärken jag någonsin upplevt och fick skjuta upp bebisklapparna till lördag istället. När jag till sist vaknade klockan två blev det lite bråttom och hetsigt (på ett det-går-inte-snabbare-för-att-vi-hetsar vis á la anna-maria och my), åkte in till stan, hämtade BD forever biljetter och gick glada i hågen till Condeco och åt en tråkig macka tillsammans med Johanna.

Mätta men något missnöjda gick vi till Rubinen och hämtade ut våra wow-band (som numera är med plastplomb = WIN för en nickelalleriger som mig), mötte upp Hanna och hängde i parken där jag träffade Teresa. Pinsamt nog känner jag inte igen henne när hon av en slump råkar vara vän till en väns pojkvän som sitter med oss och hon utbrister "VI ÄR JU FACEBOOKVÄNNER, VI DANSADE PÅ DEBASER OCH DISKUTERADE POLITIK!" världen är så himla liten. Efter detta mötte vi upp Anna och såg Bob Hund som kickade ass. Alltsammans avrundades med en bitter öl på Parken (då det var ungefär hundra pers i kö till Pustervik och Deportees. Bittert, som sagt.)

BD Forever var (om ni inte förstod det) helt fantastiskt fin och nostalgisk. De två låtarna vi hann höra med Hello Saferide var också bäst!

Vad som gör Göteborg så värt:

Att jag är här (dah)

Gosa med Milton och Vildur

Grillning hos Charlotte och David (Fredrik på bild)

Skitgubbe till två på natten hos Oskar och Jonna

Junior Boys peppen

Att träffa fina, fina Anna på Laleh.

Jag älskar att vara här, även om jag längtar hem. Men Gudars, vad jag älskar att vara i Göteborg. Vet inte hur många Cortado jag druckit och jag .. åh, jag älskar min semester. Den är fantastiskt fantastisk. Det var tänkt att vi skulle få oss ett gott skratt med Betnér, men det var så knökat att vi inte hörde eller såg ett smack, så dumt nog vandrade vi uppåt avenyn och beskådade Hammerfall en halvtimme för länge. Men int' ä' ja' bitter. Imorgon skall jag äntligen få träffa Mellies bebis och därefter se BD forever på Bio Roy. Behöver jag säga mer? Livet är värt.

(Alfred, fint planerat inför MF, jag joinar gärna på det mesta, särskillt Ternheim! Smoky smoky)

Junior Boys var fantastiska. Maggio var värdelös, Laleh var tråkig. Men jag försökte njuta mig igenom halva 17 år, för Oscars skull, sen var jag tvungen att stänga av mentalt för att inte få huvudvärk. Om fem minuter skall vi hem till Charlotte och David där det vankas grillning.

Jag Har bilder, jag orkar bara inte lägga in dem. Så förlåt, såhär i mellanhand. Idag har jag fikat med fina, underbara och helt fantastiska Penny (förlåt, Jennifer). Det är bra med sånna människor, ni vet, som man inte träffar på ett år men kan prata med som om det vore senast igår man sågs sist. Efter det åkte jag hem och fick blåbärspaj och hetslyssnade på Her Majesty. Vi insåg att det passande nog är Kulturkalaset (en sämre version av Göteborgskalaset) och att det faktiskt var en hel del vi ville se. Veckan som kommer innebär:

Tisdag:
Veronica Maggio (För Charlottes skull, jag hade helst sluppit)
Navid Modiri och Gudarna
Laleh
Junior Boys

Onsdag:
The Cat Killers
Hammerfall (För Kims skull, jag hade helst sluppit)
Markus Krunegård (JAG TÄNKER SE TILL ATT SLIPPA)

Torsdag:
BD Forever
Bob Hund
Deportees
Fontän

Fredag:
Timo Räisinen
Bon Iver
Beirut
Grizzly Bear
Band of Horses
Wilco
Laakso
Antony and the Johnsons
Röyksopp
Glasvegas
Arctic Monkeys
Fever Ray
Andrew Bird
Monotonix
Promoe

Lördag
Patrick Wolf
Ingenting
Vampire Weekend
Olle Ljungström
Florence Valentin
Basement Jaxx
My Bloody Valentine
Lily Allen
Teddybears
David Sandström
Final Fantasy
Loose Goats
Deerhunter

Livet är g ö t t

Igår var ännu en fin dag i raden av lycka. Mötte upp min Johanna och fikade på Da Matteo i sedvanlig ordning (varje besök i Göteborg har en obligatorisk fika, helst två, på DaMatteo, enbart för kaffets skull, heaven!) Sen åkte vi hem till en vän som fyllde år och träffade fina människor jag saknat. När klockan närmade sig nio åkte vi till Jonsered och drack whisky med världens sötaste hund hängande i hasorna, käkade gratis nattkäk på Franks (veggieburgare och pommes, M-m-mm) och spårade hem vid halv fyra. Fantastisk dag.

Igår tog Johanna och jag Älv Snabben över till Eriksberg, min favoritplats i Göteborg. Att åka båt var fint. Det fläktade, skvalpade och jag kände en så enorm lycka att det var svårt att andas. Så ja, det är lika fantastiskt som alltid att vara här.


Och Alfred, jag önskar så att du, liksom jag, fick vara ung nog att gå på Way Out West nästa helg utan vuxna beslut baserade på pengar.

Jag tänkte först skriva om min fina dag med min syster, hur vi gått runt i malmö och ätit god mat och tittat i fotoalbum och hur mycket jag älskar henne. Sen tänkte jag skriva om min otroligt Fula Dag, som jag avslutade på Debaser då Tina spelade skivor. Jag gick dit i god tro om att inte behöva oroa mig över mitt yttre kaos, och vem har då helt plötsligt kommit tillbaka till Malmö? Just det, Skägget. Vi halsade vårt vatten och rusade hem.

Sen tänkte jag säga att Daniel flög till USA idag utan att säga hej då men eftersom jag lovat mig själv och mina fyra läsare att sluta agera dödsannons så låter jag bli, ha.

MEN, när jag kom hem ikväll fick jag veta att min fina underbara Mellie fött en pojke idag. Jag är så lycklig, nu går packandet inför Göteborg så mycket lättare. Imorgon kommer jag få krama bebis!

Och jag hoppas att du är jetlaggad i minst en månad, Daniel.