Istället för att äta middag drack Emil och jag vin innan jag följde honom till Skeppsbron där jag vinkade av honom strax innan bussen lämnade Malmö. Om 3½ timme skall jag upp igen, för att själv bege mig. Om ungefär sju timmar sitter jag på flyget till Prag. Ah, det skall bli så skönt!
Så; Grattis på 75 års dagen Brigitte Bardot och hej då mina fina.

Emil är här, jag har vunnit Betapet 4 gånger i rad, Malva dansar i Lund och det är frid på torpet. Jag har sår runt ögonen så mycket jag skrattat. Fina Emil.

Daniel säger:
jag frågar om du gillar Star Wars och du "gillar han med stora öron"

Jag står i alla fall för att jag är brudig?

if you don't love me, let me go

Jag orkar inte se ljuset längre, det finns för lite av det. Jag vill bli bländad. Jag ska lära mig att prioritera. Vårda de relationer som gör mig lycklig. Alltså sluta hänga mig fast med lust och fägring stor i de sedan länge döda relationerna under tiden som jag glömmer bort de som faktiskt gör mig lycklig. Det är en klok insikt, jag ska bara klara av att infria mitt löfte till mig själv:

inte. höra. av. sig. mer.

Och kanske vill jag inte inse att det jag just insett är det mest kloka och friska beslut jag tagit på länge. Det gör ont och en hel armé håller på att riva mina bärande väggar och rämna hela mitt inre med marken. Men det är min armé och mitt beslut. Så tills Du hör av dig som omväxling:

ursäkta röran, jag bygger om.

Utan dig vore jag icke

Jag och svininfluensan 2.0 håller på att städa. Det tar några timmar då jag nästan svimmar när jag böjer mig ner. Men jag orkar inte läsa en endaste sida till! Och Kurkov förtjänar ett par timmar ensam på toppen. Pingvin försvunnen var en underbar fortsättning på Döden och pingvinen och jag önskar mig nu en Misja i julklapp, även om jag är ganska säker på att han hade vantrivts än mer i Indien än han gjorde i Ryssland.

Malva tittade på TV när jag kom hem. Jag är numer livrädd för världen och människorna som befinner sig i den. Vi är galna. Fullkomligt galna. Och just det; jag är sjuk - igen.

Odöd, odrömd.

Och sedan när man efter plåga och möda lyckats återerövra lite av det som varit ens liv och ska försöka fortsätta, så slår mörkret till igen och när ljuset till slut kommer tillbaka så är vägen lika lång och lika svår som tidigare. Nej, längre. Längre och svårare.

Jag dricker himlen. Berusar mig på jorden de nittiosexprocentiga.

Jag dricker hat och kärlek med begär tills allt blir likgiltigt

Maxad pepp: ledig, lönehelg, ny kavaj, lockar som lockat sig (for once) och ett stycke Karolina på Möllan. Mer kräver jag inte utav min fredag. Timmarna är fina och det nalkas dimmor av trevliga slag.

Jag saknar Tina. Södra Förstadsgatan är sig inte likt utan henne.

Idag var en fin dag på jobbet. Jag skrattade så tårarna rann flera gånger. Man skulle ljuga om man friskförklarade en endaste utav oss.

Mitt internet har gått från Bolt till en snigel. Måste. Ringa. Tre. - Igen. Jag har egentligen katastrofalt bråttom som Malva så snällt påminner om varannan minut. Vill. Inte. Jobba. Nåja. Idag får jag inviga min nya röda jacka - JIPPIE!

let the sun wrap its arms around me

Jag missade min buss. Fast, i ärlighetens namn gör det inte så mycket. Jag börjar egentligen inte förrän 10.30, så jag ska inte sitta här och riva upp himmel och jord (vilket jag annars är väldigt förtjust i).
Min kamera har varit försvunnen, förresten. Den försvann samma kväll som jag upptäckte att Skägget gick förbi under min oturliga godisposering på Way och west. Men har jag vänt upp och ner på världen i ilska över min slarvighet? Icke! Och nu är den återfunnen! Jag känner att jag är på god väg att bli en bättre människa.

Och om lite mer än en vecka drar Pia och jag till Prag. Peppen!

Vi får inte skriva över lägenheten på oss, vi får inte hyra lägenheten i andra hand mer. Akelius är dumma i huvudet ännu en gång och vi är alltså hemlösa i november. Jag vet att det kommer lösa sig, men jag orkar verkligen inte flytta mer, och vår lägenhet är ju världens bästa.

Vem försöker jag lura? Det är måndag, världens tråkigaste veckodag. Men impuls fikan med Therese kan lätt bli kandidat till Veckans Bästa. Nåja.

Försjunken i elände som jag är, ack, ett allt för påtagligt elände, kommer man kanhända att förlåta mig om jag sökter en alltför obetydlig och kortvarig tröst i dessa spridda och flyktiga minnen.

När jag vaknade imorse bestämde jag mig för att det här ska bli en bra dag. Vare sig den innehåller inre kaos, tysta mobiltelefoner, elektriska stötar eller kallsupar. Come what may, idag ska bli veckans bästa.

David och jag kollar Talang. Det suger.

I'll be seeing you in all the old familiar places

LÄS MIG, SKRIKER HAN, LÄS MIG!

David har fixat vår projektor. Inte bara Fixat så att den fungerar, utan gjort den till en livs levande tv. Det är coolt. Vi kollar på Nightrider och får oss ett gott skratt.

Nu kom världens mest underbara pappa Kvist. Och plötsligt känner jag mig lika vilse i psykologi termerna som jag gjorde igår kväll när Anna P bjöd på (världens godaste) middag och Frits satt och slängde en massa Aristotoles och Platon omkring sig. Men han är underbar, pappa Kvist. Alla borde ha en Göran Kvist i sitt liv. Jag är tacksam över att själv ha det.

Malva och jag sitter i köket. Jag äter frukost och hon äter lunch. Paul Robeson sjunger för oss och det är en fin onsdag jag vaknat till.

Nu sitter jag sömndrucken i soffan och lyssnar på Bon Iver och intar min andra kopp kaffe, tänker att livet är ett förunderligt hittepå. Och just nu trivs jag i allt detta förunderliga och jävliga och nästliga. Angående min svinis så kan jag tala om att det fortfarande är svinis. Nej, ingen läkare har bekräftat detta, men ta mig tusan om jag inte själv skulle kunna känna om jag har svinis eller inte. DET ÄR KLART ATT JAG HAR SVINIS. Så, nu tycker vi synd om My. Bra, just så, fortsätt så!
Nu: The Reader.

Jag är sjuk. Svinis, helt säkert. I vilket fall är jag hemma från jobbet och försöker bli frisk. Gjorde ett tappert försök att underhålla mig med SVT play, men så fort det var roligt och jag började skratta började jag även hosta hysteriskt. Alltså: att vara sjuk innebär att ligga och ha tråkigt. Men jag mår bra, riktigt riktigt bra.

HAHA. Det gick över nu. Allt bara rann av mig. Skönt. Tack för visad feghet, det går bra nu!

I DON'T REALLY LOVE YOU ANYMORE
I DON'T WANT TO GET OVER YOU
CAUSE I DON'T WANT TO GET OVER LOVE

i think i need a new heart
the cactus where your heart once was

Efter ett par ångestladdade cigg på balkongen inatt mår jag bättre. Åtminstone rent psykiskt. Om min kropp kunde vara lika friskförklarad som mitt arma huvud vore jag riktigt kry. Febern och förkylningen fortsätter sitt segertåg genom min kropp men idag kan jag åtminstone svälja! Tji fick du hostan, tji fick du!

Om en halvtimme sätter folkabussen av mot de småländska skogarna. Håll tummarna att jag hittar åtminstonde en ätbar svamp?

GUD, jag hatar dig.

Vi har fått in True Blood-serien på jobbet. Åtta fantastiskt fina böcker, cravings. Efter att ha ojat mig lite, och våndats lite, tog jag det kloka beslutet att i alla fall skjuta upp investeringen i vampyrer någon månad till och köpte istället Parsons nya bok. Under min gymnasietid var han en utav mina favoritförfattare, men med åren har han dessvärre petats ner från förstaplatsen, men ligger mig fortfarande mycket, mycket varmt om hjärtat.

Denna stunden saknar jag så enormt.

Jag hatar att internet är så lättillgängligt, jag inte har någon som helst självbehärskning och skiter blankt i om jag störtar tusen meter och förstör stegen i farten. Men inte när fallet väl ägt rum och jag sitter där, på rumpan, och gråter i en brunn jag inte kan ta mig upp från. Fast, jag väljer att se det som alla andras fel (naturligtvis). Att de måste skryta med sina liv, med sina kärlekar och med deras brist på avsaknad av ... mig. Det vore fint om Gud och jag kunde komma överens om hur lång tid det här ska ta, så jag vet hur länge det är tänkt att jag ska vara så här patetisk.

Så, Gud, när du läser det här, ring mig. Vi måste prata.

Pia och jag stod och drömde om att resa på jobbet idag, och kom fram till att Prag är fantastiskt billigt att flyga till. Helt plötsligt hade vi bestämt att vi ville åka på en weekend (mitt i veckan) till Prag. Vi åker den 28 september till 2 oktober! (Kan någon förstå att det redan är september?)

Jag påbörjade i ren bokpanik Dvärgen idag. Någon gång under min gymnasietid påbörjades denna klassiker men slutfördes aldrig. Jag ger därför Lagerkvist en ny chans. Jag insåg på bussen till jobbet att jag i snitt läser 4 böcker i veckan just nu. Hösten är alltså på väg, ändå.

No word of mine will ever hurt you.

Igelkottens elegans tog tyvärr slut idag. Jag vet att jag har en tendens att älska de flesta böcker jag läser. Play/Paus, däremot, var något av det sämsta jag läst, och det tack vare en endaste sida. Men Igelkottens elegans. Ah. Om livet vore lika välskrivet skulle jag vilja leva för alltid.

Ibland saknar jag mig själv