Min dator har gått loco sen jag försökte installera Super Mario för PC på polska. Man kan ju tro att jag skulle anat ugglor i mossen men jag tänkte väl mest att polacker också gillar Super Mario. Nu har jag tolvtusen virus och en mycket ledsen dator som inte får använda youtube, google eller Den här datorn. Alltså en ganska ofunktionell dator. Men idag verkar vi ha en bra dag! Det firar jag med ännu en cigg med min fina Anna. (Flo och jag har en paus. Nu har jag försökt klara level 6 på tok för länge för att mitt ego ska klara mer)

Bjuder på en fin bild från min nationspremiär. Det var en fin kväll. Och billig öl. Som i och för sig var gratis.

När jag kom hem från Årets Mest Händelselösa Arbetsdag stod Anna och lagade mat, och vilken mat sedan! Jag åt så jag sprack och jag sprack och jag åt och så höll vi på tills det blev efterrätt och vi nästan skämdes över vårt beteende. När det slog oss att det ändå bara var vi två fortsatte vi vår hejdlösa matfest och avrundade med cigg i sängen tillsammans med Harald and Maud. Fint stycke film, det är nästan så jag vill tvinga er att se den.

Vad jag däremot inte vill utsätta er för är Diner Dash - Flo on the go. Jag är tillbaka i 2005 och kan inte sluta spela. Det känns som att jag tagit med mig jobbet hem - och gör ett gräsligt jobb dessutom. Jag. Kan. Inte. Klara. Level. Fem. LEVEL FEM, på ett förbannat barnspel. Det gör mig tokig. SKOGSTOKIG. Nu du, Flo, ska jag lära dig hur man är on the GO.

Jag känner mig ensam. Fruktansvärt, förintande ensam. Åh. Blä.

Säg hej till mitt nya hem!

I måndags var jag, My Lundström, på fotboll. Johan och jag åkte till Kalmar och såg AIK - Kalmar FF. Inte nog med att jag stod i klacken, skrek spontant på rätt ställen och förstod nästan allting, vi vann dessutom. Naturligtvis berodde det på mitt stöd, jag som inte kunde en enda ramsa och bara skrattade till "vi är dom som vinner mest" (eftersom dom allt som oftast förlorar.) Utöver vinsten frös jag. Jag frös som jag aldrig frusit förr.
Medlemsfesten på Folkets Hus i lördags var det värsta jag varit med om någonsin. Alla kategorier. Det var bara sent 90-tal och tjejer som inte förstått att underkläder är menade att bäras just under kläder och jag kände mig som en sur pensionär så vi flydde vid 23 och jag tror inte att jag kommer gå på så många fler fester i Emmaboda. Jag är ärrad för livet.

Nu skall jag flytta ut från Sofielundskollektivet och in hos Anna P. Istället för att tänka på hur trött jag är på att flytta runt tänker jag se det fantastiska i att få träffa Anna nästan varje dag!

Island, i love you. Jag orkar inte ens tycka synd om Malmö Aviation, SAS eller Wizzair (särskillt inte Wizz. Må ni brinna i helvetets eldar. Länge). Ni har förtjänat varenda miljon ni går back. In your face för alla förseningar ni har utsatt mig för! Jag har spenderat dagen med att må bra i solen. Och har införskaffat mitt livs första par jeansshorts och känner spontant att sommaren kan få komma när den vill! Helgen: öl med therese, småland och småland och småland.

Tack vare Island fick jag sluta tokigt tidigt idag, och tur var väl det för under normala omständigheter hade det här varit dagen då jag övat knivkastning med stockholmarna. Alltså började allt som en särdeles värdelös dag, som slutade med solskensshopping (som gav föga resultat) och en fantastiskt trevlig kväll på Retro med lag Full Frys på veckans popquiz. Jag vill inte på något vis påstå att jag glänste (förutom att jag kunde Orup-frågan och Magnus Uggla-frågan. Så mycket för indie-my...) men vi tänkte att vi satte vår ribba för nästa gång (väldigt) lågt!

Nu skall jag för första gången på mycket länge gå och lägga mig innan 00:00 (nu när lönen har kommit sitter jag inte och inväntar tolvslaget likt en nyårsfanatiker) och hoppas att hela Sverige är fyllt med islänsk vulkanaska när jag vaknar så jag är ledig imorgon!

Jag kom hem från jobbet runt 21.30, får ett tokförälskat sms av Lisa och tänker att en cigg vid Sibylla kan jag väl ta innan jag går och lägger mig. Jag kan såhär i efterhand erkänna att jag mest ville se efter vad Lisa träffar för killar nu för tiden. Och han var schysst. Göteborgare och himla trevlig. Och jag har saknat henne. Fy fan vad jag insåg det när vi tog vår andra impulsöl efter ciggen mitt på Möllan. Hon är fortfarande en utav mina bästa vänner för hon förstår mig på precis samma sätt som jag fortfarande förstår henne utan att vi ens har pratat på tre år. Fina, fina du.

I wish i could be at two places at once. With you, oh with you.

I CAN MOVE THE MOUNTAINS. FOR YOU.

Igår var en impulsiv och bra kväll. Jakob bjöd på vin, Karolina bjöd på plats och sitt fenomenala sällskap och jag.. var bara där. Efter ett par om och många men betalade Jakob mitt inträde till Wonk och åh.. Alltså. Flator. Vilken grej. Och om någon timme åker StinaV, Erik och jag och ser Mumford & Sons i Köpenhamn. Fin helg.

LEND ME YOUR HEART AND I'LL JUST LET YOU FALL

Vet ni vad? Stina Wallin är så himla fin. Tack för att du är hemma igen.

don't come closer or i'll have to go (i knew all the rules but the rules did not know me)

I've been so quickly set free

Noah And The Whale – I Have Nothing

Just nu. Jag orkar inte. Knuffa mig inte just nu. Låt mig bara... välja hur det ska gå över den här gången. Låt mig välja den onda vägen. Den som kanske sliter mig mer sönder än sätter mig samman. Men jag har gjort det här förut. Pappa dog. Pappa dog och visst, det finns fortfarande dagar när jag inte vill förstå det. Inte kan ta till mig att öronvargen är död och begraven mitt framför ögonen på mig. Att jag lät dem. Att jag lät honom. Att jag tillät.
Men större delen av min vakna tid så är pappa död. Och klarar jag att möta det varje dag, varje timme, så ska jag klara av att möta mig själv varje dag, varje timme. Det måste bara sluta göra så ont i mig. Det måste bara sluta gå sönder överallt där jag hysteriskt tejpar och limmar och spikar. Jag måste bara bli vän med mig själv, försöka tycka om det som faktiskt finns kvar i mig. Av mig. Som inte har blivit förintat och förstört det senaste halvåret. Försöka se att det som finns kvar inte bara är dåligt, att det som tagits ifrån mig inte var det enda goda och bra som fanns. Att det måste finnas mer. Någonstans i mig måste det finnas något jag kan tycka om. Jag ska bara hitta mig själv i kaoset.

Verkligheten kom ifatt mig någon gång igår. Ångestattackerna avlöser varandra och jag vet inte när allt färgades grått och svart. Det är mycket nu. På sant. Det är så mycket att jag har skrivit sönder min kalender med ångest och stress och hat och sorg och panik. Mest panik. Och ångest. Vi går hand i hand, ångesten och jag. Lite som ler- och långhalm. Bästisar sedan födseln. Påtvingade varandra utan att egentligen vilja och har varit vänner så länge att vi inte längre vet varför. Och ingen av oss vet hur man avslutar en relation heller. För jag har ju separationsångest. Vilket är släkt med ångesten. Och då blev ju allt svårare. Gör man sig ovän med en i släkten faller lätt alla andra på. Liksom.

Och jag som tänkte skriva en lista på varför jag avskyr att sitta bredvid människor på bussen, men med risk för att ge mig själv en ny ångestattack genom att skriva ner dem en för en och inse att listan aldrig tar slut, så låter jag nog bli. Jag tror inte att jag är hel. Det känns som att allt i mig har gått sönder och jag vet bara att jag låtit mig själv gå sönder länge. Och att resultatet borde varit väntat och att jag måste ta tag i det. Imorgon. Imorgon.

Idag är det påskafton. Av alla förbannade högtider Sverige svänger med så är påsken min absoluta favorit. Missförstå mig rätt: jag gillar ingen annan högtid men finner påsken ganska trevlig. Det är små gula grejer överallt som man kan få missta för sol och folk är glada och ångestbefriade i all sin påskighet.

Naturligtvis skulle helvetesfärden till mamma mitt ute i ingenstans inte bara vara lika dryg som vanligt. Bussen passar på att få trippelpunktering och där blir jag stående, 45 minuter på motorvägen 5 kilometer från Vellinge Ängar. Ja, jag var (läs: är. Jag är trots allt långsint) bitter, men jag vågade inte sitta inne i bussen för den gungade och hade sig och det var förbannat kallt ute. Hade jag vetat att jag skulle spendera min eftermiddag på en blåsig motorväg hade jag naturligtvis klätt mig lite mindre optimistiskt.

Just det, jag betalade nyss räkningar. Kvarstående saldo är svindlande 946 kronor. Menesåatteh: GLAD PÅSK PÅREJ!