I've been so young, and so have you, you, you.

Du är större än du tror, så gråt inte älskling.

Pappasorgen är så påtaglig. Det kanske är jag som börjar bli gammal. Det kanske är jag som sakta men säkert inser;

pappa. kommer. aldrig. tillbaka.

 Det har tagit mig många, många år att acceptera att jag bara har en förälder kvar. Det tog däremot inte lång tid att glömma pappas röst. Den dagliga paniken när ett minne dyker upp, men jag inte kan höra vad pappa säger. Jag minns bara exakt vad det är han säger.

Det kan framstå som att jag ofta tjatar om honom. Jag vet inte om det är något jag ska ursäkta. När jag tvingar på dig och er en berättelse om pappa på mina mest sorgsna dagar. Men det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel att min pappa togs ifrån mig när jag var sjutton år gammal och förälskad i en tjej för första gången, men aldrig hann berätta det för honom. Det är inte mitt fel att ni måste höra historierna om pappa. För jag kommer aldrig få nya att berätta.
Jag har de jag har, och Gud ska veta att de egentligen inte är så många. Så om jag återupprepar mig. Bara låtsas som att det är första gången du hör mig berätta. För var gång jag berättar om pappa, så blir han pyttelite mer levande. Och världen blir pyttelite mindre värdelös. Och det känns lite, lite lättare att acceptera att pappa aldrig någonsin igen kommer ge mig nya minnen att berätta.

Känner mig ensam och liten och har ett magsår på ingång. Hade behövt Dino. Men Dino finns inte mer och jag saknar honom och hans ledsna lilla ansikte i mitt knä.

Lyxen i att komma hem till mamma ligger i att min kära bror tagit hem en massa grejer han vet att jag älskar: fem sorters svamp, ett kilo (!) avocado och mandelpotatis. Yummie in my tummie. Detta ledde till att både jag och Dino ligger i paltkoma och inte alls känner för att gå till jobbet. Ingen av oss.

På tal om världens finaste hund så har mamma slutligen tagit beslutet att han inte lever ett lyckligt liv med alla sina sjukdomar och i veckan kommer vi att skicka upp honom till pappa i himlen. Det gör ont ont ont och jag grät mig till sömns igår. Han har ju funnits vid min sida i 13 år. Vem ska nu lägga sin tass på mig när jag kommer hem ledsen och uppgiven? Fan, jag vill inte.

För att byta ämne så har jag äntligen, ÄNTLIGEN, fått en lägenhet. Om så bara för 6 månader, men fan vilka 6 underbara månader jag har bestämt mig för att ha. Det fina i prinsesshistorien är att den ligger mitt emot Karolina, så jag behöver inte ens flytta så långt! YAY!

Nu ska jag återgå till att klappa min hund för antagligen sista gången. Jag är tacksam att han inte har en aning om vad vi tänker göra mot honom..

Idag åt jag upp äpplekakan jag bakade igår. Till frukost. Jag är sur och arg och jätteglad över att jag fått jobb. Men nu tänker jag vara arg. För att jag vill. Och kan.