Jag är bitter. Ja, det vet både jag och alla som träffat mig i mer än en minut. Men ikväll insåg jag verkligen i vilken deprimerande grad jag befinner mig. Åkte tåg. Fruktansvärt många fulla minderåriga för att vara en torsdag och när jag går av hänger sig en utav de högljudda helvetena sig över en stång och asgarvar okontrollerat och jag tänker för mig själv "garva på du, helt onödigt då du ändå inte kommer minnas det imorgon" måste ta mitt bittra jag i kragen någon dag.

Bright Eyes. Letting off the Happiness. Det är ikväll i min ensamhet och måttligt abnorma sorgsenhet som jag återinser hur fantastiskt genomsyrad av sorg skivan är. Precis vad jag själv anser att jag behöver nu. Trots att jag vet att det är idiotiskt att anse att man behöver självmord på 10 spår när man redan känner sig ganska benägen att hoppa framför ett. Livet tar sina turer och ikväll är en värdelös kväll. Pull my hair, jag har slutat passa folk när jag passar dem. Jag vill antingen passa eller inte passa alls. Att vara bra för stunden är en värdelös sak. Och känsla. Jag vet att jag kan hitta bättre vänner. Och jag vill inte behöva tävla om dem jag har. Nu ska jag och min genomdeprimerade kropp gå och lägga oss. Det var skönt att höra Oscars röst ikväll i alla fall.

Det bästa med att komma till jobbet idag var:

1. Både Johanna och Melanie utbrast "Myyyy!!!" och såg glad-glada ut. Det lönar sig att vara ledig. Jag kände mig omtyckt och älskade världen i minst en timme.

2. Allt som var fel (min chef hittar alltid fel, det finns aldrig något som inte är fel) och som varit fel under de närmsta 9 dagarna var inte och kunde omöjligt vara mitt fel då jag varit ledig. Alltså kunde jag med lätt hjärta och glada smilband infinna mig på personalmötet (egentligen ett möte vars syfte är att påpeka alla fel och brister vi har i vårt sätt att arbeta, sannerligen upplyftande) klockan 12.00, då jag visste att jag omöjligtvis kunde anklagas för något alls. (Tji fick jag, f.ö. Min chef hittar alltid kryphål. Som att jag inte haft min namnskylt på mig de senaste två veckorna då den antingen är försvunnen eller hemma i Sarahs badrum)

3. Anna-Maria jobbade. Johanna + Melanie + Anna-Maria = världens bästa dag på jobbet.

Hemma från London. Det känns bättre än jag trodde när jag satt halvt gråtfärdig halvt dyngsur på flygbussen hem. Solen sken varenda dag i London och jag kommer hem till ösregn. Bittter. Men nu känns det bättre, jag har duschat, inte packat upp och ätit upp den sista biten Marabou som var menat som en liten present till Marianne. Men när den väl var betald kunde jag inte låta bli att äta upp den själv. That's me. Om ni undrar vad jag la alla mina pund på kan jag sammanfatta det med ett enda svenskt ord: fika. Andra kanske hade lagt 29,95 pund på ett fint plagg, men inte Marint, vi traskar in på ett litet café med italienskbrytande personal och äter afternoon tea för ovanämnd summa. Ganska missnöjda, om ni undrar. Marianne är som skapt för att passa barn, även om ingen trodde att detta var möjligt. Och jag saknar henne redan.

Sitter i min enda rena uppsättning kläder (om man kallar lila långkalsonger och orange tröja för en uppsättning) då resten snurrar runt i tvättstugans maskiner. Borde egentligen inte göra packningslista för en resa som inte varar i mer än fem dagar, men å andra sidan kommer jag glömma allt viktigt annars. Så, jag skriver packningslistor, jag är en Svensson (om man bortser från min nuvarande klädsel). Och äter kall purjolökspaj. Borde duscha men orkar inte. Maskinerna är klara om en kvart. Flyget går 21:50. Bör jag vara där en timme innan? Två? Jag ska för övrigt lyckas ta en taxi helt på egen hand i London. Var glada om jag kommer hem öht. xoxo

Idag spelar jag Too much love will kill you lite för många gånger och hänger läpp över anledningar jag inte ens orkar analysera. Jag behöver helt enkelt en kopp kaffe med Marianne imorgon. Det har jag behövt i flera veckor. Therese har åkt hem och det är ännu en gång tomt i mitt rum. Stökigheten doldes väl av hennes enorma luftmadrass och jag kan nu meddela att det ser ut som förväntat. Jag tröstar mig med att jag har tvättid imorgon innan jag åker. Jag älskar att tvätta. Särskillt med Incomplete på lite för hög volym. Den totala förnedringen. Och jag är smärtsamt medveten om att min skönsång säkerligen hörs klart och tydligt genom mina stängda dörrar.

Igår blev jag för övrigt oförskämt berusad hemma hos Charlotte. Hej kanin! Haha ååh, SÅ bra kväll.

Då mitt rum var kaotiskt senast jag hade besök tänkte jag ha det lite mer förspänt tills idag då Therse anländer till staden och är här för att stanna i hela tre dagar. Men eftersom jag är jag så är det naturligtvis inte förspänt på en endaste liten kvadratmeter och jag sitter i samma kaos som möter mig varje dag och det är inte första gången jag tänker tanken: bädda sängen på morgonen innan jag går till jobbet vore ett trevligt initiativ.
Så med andra ord kommer Therese få möta ungefär samma misär som min schlagersessa gjorde för en vecka sedan, skillnaden är dock att man kan se golvet denna gången, om man anstränger sig.. och knuffar lite på högarna på golvet.. Jag hoppas helt enkelt hon har överseende. xoxo

Jag my lundström, mannen fångad i en kvinnas kropp, okvinnligheten personifierad, köpte idag smink och hårprodukter för 1000 svenska kronor. Galet. Men jag kan med glädje berätta att jag aldrig haft lockigare hår och aldrig någonsin haft en bättre foundation. Min schlagersessa vore stolt. Ögonkrämen verkar inte ha fyllt någon vidare funktion men jag hoppas på ett märkbart resultat om någon vecka. Annars är jag 350 kronor fattigare helt utan mening. Vore bittert, dock väldigt typiskt min vanliga otur.
Köpte även en ny jacka och lämnar Äntligen min mossgröna fula kappa bakom mig. Nu har jag som alla andra vettiga människor en svart vanlig hederlig jacka och känner mig redan så himla mycket snyggare än jag förtjänar. Nu ska jag jobba natt på min flygplats för första gången. Wish me luck. xoxo

Nej, jag förstår inte hypen med Juno. Visst, den är underhållande. Visst log jag en gång under 1 h och 36 min. Visst var den bra. Men ni kan föda exakt samma känslor hos mig genom att visa en gammal Disneyfilm. Jag förstår inte vad som gör denna filmen eller skådespelarna till kandidater i "2000-talets bästa film". Tro ens förälder reagerar så. Eller bästa vän för den delen. Och jag är inte ens en kräsen filmtittare.

En evighet. Så känns det. Min schlagersessa satte sig på tåget mot Skåne en dag senare än tänkt då jag tänkte fel, och han missade tåget igårkväll. Det känns som en evighet sedan. Jag saknar honom. Det är tomt och hela mitt pyttelilla rum känns enormt och alldeles för oglammigt. Det är lätt att få en lite mer glittrande vardag med en paljettskrålande schalgerpojke i rummet. Tomt, enormt tomt. Jag väljer att se fram emot måndag då Therese kommer i tre dagar och lämnar mig i min ensamhet i en dag, sen åker jag till London och MARIANNE. Inget kan beskriva min längtan. Som jag skall krama henne, min bättre hälft.

Igårkväll när min fagra schlagersessa begav sig till Scandinavium för att närvara på delfinalen passade jag på att titta på Wristcutters: a love story då min filmfantast Daniel tipsat varmt, och även tysken. Två filmkunniga män kunde ju inte ha fel tänkte jag och tryckte på play. Hade dem fel? Naturligtvis inte. Väldigt vacker film, slutet var dock lite lamt. Nästa film på tur är Juno. Jag vet, jag är sen.

Ikväll åker min pojkvän hem till Skåne igen. Det kommer nog bli lite ensamt i mitt klaustrofobiskt lilla rum. Han lämnar som tröst sin förvånansvärt manliga doft i mina lakan.

Ja, jag älskar då sannerligen min homosexuella pojkvän. När jag kom hem idag fann jag mitt rum kliniskt rent och prydligt städat (vilket det inte varit sedan jag flyttade in. Dvs för tre månader sedan). Han har till och med dammsugit. Något jag inte ens trodde var möjligt eftersom jag inte hade den blekaste om att det fanns en sådan maskin i min lägenhet. Fantastiskt. Helt fantastiskt. Som tack ska jag möta min glittrande schalgerfantast på tågstationen om en halvtimme.

idag fann jag och oscar det ultimata fiket. hade varit möjligt att sitta där i tre timmar till utan att känna av tiden. om inte annat för att de hade så obeskrivligt gott kaffe.

haga café leder semletävlingen, och jag bryr mig inte överdrivet mycket om vinsten i sig, jag vill bara vinna. drömde till och med att jag badade i semlor och lyckligt skrek "JAG VANN, JAG VANN!"