I've been so young, and so have you, you, you.

Du är större än du tror, så gråt inte älskling.

Pappasorgen är så påtaglig. Det kanske är jag som börjar bli gammal. Det kanske är jag som sakta men säkert inser;

pappa. kommer. aldrig. tillbaka.

 Det har tagit mig många, många år att acceptera att jag bara har en förälder kvar. Det tog däremot inte lång tid att glömma pappas röst. Den dagliga paniken när ett minne dyker upp, men jag inte kan höra vad pappa säger. Jag minns bara exakt vad det är han säger.

Det kan framstå som att jag ofta tjatar om honom. Jag vet inte om det är något jag ska ursäkta. När jag tvingar på dig och er en berättelse om pappa på mina mest sorgsna dagar. Men det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel att min pappa togs ifrån mig när jag var sjutton år gammal och förälskad i en tjej för första gången, men aldrig hann berätta det för honom. Det är inte mitt fel att ni måste höra historierna om pappa. För jag kommer aldrig få nya att berätta.
Jag har de jag har, och Gud ska veta att de egentligen inte är så många. Så om jag återupprepar mig. Bara låtsas som att det är första gången du hör mig berätta. För var gång jag berättar om pappa, så blir han pyttelite mer levande. Och världen blir pyttelite mindre värdelös. Och det känns lite, lite lättare att acceptera att pappa aldrig någonsin igen kommer ge mig nya minnen att berätta.