Jag kollade igenom mina bilder från Way Out West för första gången för ett par minuter sen. Chocken jag får då är obeskrivlig. Jag står oskyldigt och poserar med GODIS (note to self: gör aldrig det igen) och vem är i bakgrunden? Så fantastiskt otroligt jättechockande. Om bakgrunden såg vad jag stod och posade lyckligt med kan jag lova att mina redan obefintliga chanser sjönk med fler procent än jag kan räkna till. Så fantastiskt typiskt mig. Nåja.

Nu är allt som det skall vara. Blod är det nya svart! Kan väl i tysthet vara tacksam över att sommaren är över och att gå barbent inte längre är ett lika självklart alternativ. Jag är väl kanske lite trött på att känna mig som Pippi, Maddicken och Lotta. Nu kan jag i alla fall skamset dölja mitt dåliga balanssinne med tjocka strumpbyxor. Handen får bli ett senare projekt.

Mamma har skaffat Facebook. Jag lovar att det är min bror som ligger bakom denna vulgära integritetsattack. Den lilla parasiten.

Nu är vi nöjda, Christer och jag.

Kristallen kommer alltid vara en av de mest underhållande galor jag vet. Men det är nog för att Kristallen och jag, vi är tighta. Kolla bara:
Kobra vann. Mia och Klara vann. Antikrundan vann (även om jag gärna hade sett en delad förstaplats, enbart för att jag fullkomligt älskar de sarkastiska insticken i Halv åtta hos mig), och gamla goda På spåret vann, tack och lov. (OS i Peking, ett pris? störtlöjligt!)

Lilla Christer då, tänker väl ni? Johodå, jag spådde rätt i dunfjädrarna jag låg på. Visst sköts den upp, inte i rymden men tills 05:59. Ganska tramsig tid, tycker ni inte? Luktar misslyckande, tycker ni inte? Jag slår vad att om inte farkosten skjuts upp ytterligare en gång så skjuts minutrarna fram ett snäpp. Varför göra sig speciella? Varför inte bara säga 06.00 svensk tid?

Ändå känner jag peppen. Nu lyfter vi!

Om 5 timmar och 27 minuter är det dags för Fuglesangs tredje och sista försök att ta sig upp bland stjärnor och kometer. Jag kan inte riktigt förklara varför detta fascinerar mig så mycket. Vanligtvis tycker jag att rymdgubbar och spacemat är ofantligt tråkigt att veta något om. Men just Fuglesang, han har något han. Sen är jag å andra sidan en särdeles stark pessimist och tror naturligtvis inte att det lilla rymskeppet kommer lämna plattan - och känner en pervers glädje inför detta.

Charlottes söta lilla rara pojkvän David övernattar på vår soffa tills lördag. Malva sover borta. Och här ligger jag i min säng och peppar en rymdfärd som antagligen uteblir. Inget är som det ska på södra förstadsgatan 119.

Fuglesang, nu får du väl ändå åka snart?

Vår lärare i filosofi var på Sturup idag. Samtidigt som ett gäng kändisar. Typ Per Morberg och Wallanderkillen som alltid ser ut att ha flottigt hår och är fantastiskt otrevligt jämt utom just idag. Morberg suckade över priset på chilinötter, varpå jag sa "man får äta dem med andakt". Då öppnar han varsamt locket. Stoppar en nöt i munnen och säger "en krona", vänder sig om och går mot bordet och räknar "två krona". Fantastiskt roligt.

I vilket fall, filosofiläraren, Mattias. Mannen alla åtrådde och ville ha. Han mindes mig. Han sa "tjena. det var ju jävligt länge sen. roligt att se dig. längesen. roligt." och när han gick säger han "hejdå, MY" och jag hade inte ens en namnskylt på mig. H e a v e n.

Någon sprängde bankomaten mitt emot oss igår morse. När polisen ringer på min dörr klockan 06.00 är jag fruktansvärt inställd på att 1: malva har dött och de kommit för att informera mig och erbjuda psykhjälp 2: jag glömt betala någon räkning och att de nu personligen skulle ta tag i det.

Så när denna snälla lilla polisutklädda flicka ringer på dörren och frågar om jag hört någon "smäll" under den närmsta timmen och sedan, när hon ser mitt frågande ansikte, förklarar att någon sprängt handelsbanken rakt över gatan, blir jag så lättad över att Malva fortfarande lever att jag bara säger "jaha, sprängt handelsbanken säger du? nej, någon smäll har jag inte hört.. jag sover ju så tungt. hehe"

Poliskvinnan, något misstänksam, kikar in i hallen. Nej, jag har inga flyktingar i badrummet och inga bankomatsprängare i min säng. Lättnaden att Malva fortfarande levde var så överväldigande att jag inte lyckades prestera några andra känslor.

När min sambo, välbehållen och berusad av nyfikenhet kring alla poliser, kom hem en timme senare satte vi oss på balkongen med vars en kopp te och betraktade vårt avspärrade hus och snygga polisers bakdelar. Ytterst kvinnligt av oss. Ytterst.

Alltså: att bli avspärrad - check.

Min blogg tillåter naturligtvis bara videoklipp på 100 MB. Alltså kan jag inte dela med mig utav min 116 MB stora upplevelse att stå i ett hav med 33 000 lyckliga människor och få hjärtat mosat med favoritlåt efter favoritlåt, den ena mer storslaget framförd än den andra. Samtliga 111 minuter var ett levande mästerverk och aldrig har jag önskat att klockan skulle stå still så mycket som då.

Om en halvtimme är min semester slut. Ja, det är något vemodigt. Man vänjer sig lika snabbt som Bolt springer vid att vara ledig. Men min ledighet kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt. Tack, Therese, för världens finaste dygn.

Alltså: Första konserten på arena - check / Bästa konserten på 10 år - check

Thåström skötte sig. Må hända att han var full, det är vi alla någon gång. Jag saknade mina fina ballader. Men annars var det en för jävla bra konsert, hörrni. Nu skall jag och min extraordinärt fina sambo gå och lägga oss. Imorgon åker jag och Therese till Stockholm och ser Coldplay.




Och på måndag börjar jag jobba.

Jag utgick. Det var festligt, fint och förbannat trevligt. Min snygga läkare ringde idag, naturligtvis ska My Lundström inte bara ha lite vitaminbrist, nej vi brassar på och höjer volymen lite. Men vi skall styra upp felen, min snygga läkare och jag.
Nu ligger jag i mitt katastrofalt kaosiga rum och dricker Go Greens fabulösa chokladdryck och försöker finna lusten att laga middag. Det börjar bli bråttom. Klockan 20.00 börjar festen. Thåström min fina man.

Tina och jag gjorde den ambitiösa vandringen till Systrarna Grene och tillbaka när klockan slog kvart över tolv och min tvättid därmed var förbrukad.
Det var varmt, det var jobbigt och det kostade som alltid i mitt fall pengar. Mitt enda försvar är att jag lade varenda krona utom 50 på presenter till min bror som fyller år nästa vecka. Alltså OK!
Anna P smsade och peppade en utgång jag är väldigt kluven gentemot. Det är inte det att jag inte är sugen på att dansa, (det är jag alltid) jag är bara så trött. Men det kanske vore något. Betapetturnering med vin och sen Debaser? Hm. Jag återkommer.
Jag har börjat läsa min lilla diamant Sputnik Älskling på allvar och är återigen förtrollad. Tyget min ögonsten vilar på tillhör en kjol jag fyndade för 27 kronor idag. Jag är, än så länge, väldigt förtjust.

Åh, att utgå eller inte utgå. Det är frågan.

Way Out Wes(t)

Igår var en oslagbart trevlig dag och kväll. Charlotte och David är nere från Göteborg så vi köpte lite käk och lagade till hemma, drack vin och mousserande (David har fått jobb här nere = fira!) och hade det så fruktansvärt trevligt. Malva och Niklas trillade hem vid tresnåret. Det finns en obeskrivligt charmig bild, som jag tänkte dela med mig av när jag kommer hem från vårdcentralen.
För nu är det så, mina goda och förljugna, att jag skall styra upp den här sneda ryggraden, huvudvärken, domningarna i händer och ben, tankspriddheten och tröttheten. Jag har inte sovit på hela natten för jag har en så helvetisk huvudvärk och någon sjuk smärta i hela vänsterarmen. Nu styr vi upp det här med lite blodprov och vitaminer, eller vad säger ni?

(Jag ska se Orup ikväll. Det är Oscar och Oscar alena som förstår det stora och fina i detta.)

home is where heart is

Hemma. Skåne. Malmö. Malva. Det är fint och jag är glad. Min WeOwnWest-playlist gör mig glad och lugn och jag går här och städar och myser över att sitta i min säng då och då. Just nu önskar jag mig Anna P och en betapet-turnering.

Min buss med mål Malmö går om två timmar och det gör ont i mig att jag inte har hunnit träffa Melanie. Men, det innebär bara att jag måste åka upp snart igen!

Det är svårt att beskriva Way Out West i ord. Hur förklarar man det obeskrivliga i att The Knife gästade Röyksopp? Eller att Vampire Weekend gjorde festivalens bästa spelning näst efter Band of Horses? Att jag såg skägget i ett hav av flera tusen människor men lik förbannat inte sa hej? Att Göteborgs Symfoniorkester gjorde ett fantastiskt vackert jobb tillsammans med Antony men förtog det hela lite? Att jag är ett par skor fattigare för Gud bestämde sig för att leka rövare med vädret men att det inte gör något för Olle Ljungström var så fin? Att Dead Prez var FAB? Och hur förklarar man för någon att det var värt att sitta och vänta i två timmar i en kyrka (när man är livrädd för dem) för att få se Andrew Bird?
Jag vet inte, men fan i helvete vilken jävla kalasfestival det blev!

Jag är så otroligt glad. Nästan genomlycklig. Nu ska jag åka hem till mitt Malmö, se Ternheim och sedan peppa Coldplay i Stockholm på lördag. Med ett lätt hjärta - om än något tomt.

Idag blev en bra dag till sist. Vaknade med den värsta huvudvärken jag någonsin upplevt och fick skjuta upp bebisklapparna till lördag istället. När jag till sist vaknade klockan två blev det lite bråttom och hetsigt (på ett det-går-inte-snabbare-för-att-vi-hetsar vis á la anna-maria och my), åkte in till stan, hämtade BD forever biljetter och gick glada i hågen till Condeco och åt en tråkig macka tillsammans med Johanna.

Mätta men något missnöjda gick vi till Rubinen och hämtade ut våra wow-band (som numera är med plastplomb = WIN för en nickelalleriger som mig), mötte upp Hanna och hängde i parken där jag träffade Teresa. Pinsamt nog känner jag inte igen henne när hon av en slump råkar vara vän till en väns pojkvän som sitter med oss och hon utbrister "VI ÄR JU FACEBOOKVÄNNER, VI DANSADE PÅ DEBASER OCH DISKUTERADE POLITIK!" världen är så himla liten. Efter detta mötte vi upp Anna och såg Bob Hund som kickade ass. Alltsammans avrundades med en bitter öl på Parken (då det var ungefär hundra pers i kö till Pustervik och Deportees. Bittert, som sagt.)

BD Forever var (om ni inte förstod det) helt fantastiskt fin och nostalgisk. De två låtarna vi hann höra med Hello Saferide var också bäst!

Vad som gör Göteborg så värt:

Att jag är här (dah)

Gosa med Milton och Vildur

Grillning hos Charlotte och David (Fredrik på bild)

Skitgubbe till två på natten hos Oskar och Jonna

Junior Boys peppen

Att träffa fina, fina Anna på Laleh.

Jag älskar att vara här, även om jag längtar hem. Men Gudars, vad jag älskar att vara i Göteborg. Vet inte hur många Cortado jag druckit och jag .. åh, jag älskar min semester. Den är fantastiskt fantastisk. Det var tänkt att vi skulle få oss ett gott skratt med Betnér, men det var så knökat att vi inte hörde eller såg ett smack, så dumt nog vandrade vi uppåt avenyn och beskådade Hammerfall en halvtimme för länge. Men int' ä' ja' bitter. Imorgon skall jag äntligen få träffa Mellies bebis och därefter se BD forever på Bio Roy. Behöver jag säga mer? Livet är värt.

(Alfred, fint planerat inför MF, jag joinar gärna på det mesta, särskillt Ternheim! Smoky smoky)

Junior Boys var fantastiska. Maggio var värdelös, Laleh var tråkig. Men jag försökte njuta mig igenom halva 17 år, för Oscars skull, sen var jag tvungen att stänga av mentalt för att inte få huvudvärk. Om fem minuter skall vi hem till Charlotte och David där det vankas grillning.

Jag Har bilder, jag orkar bara inte lägga in dem. Så förlåt, såhär i mellanhand. Idag har jag fikat med fina, underbara och helt fantastiska Penny (förlåt, Jennifer). Det är bra med sånna människor, ni vet, som man inte träffar på ett år men kan prata med som om det vore senast igår man sågs sist. Efter det åkte jag hem och fick blåbärspaj och hetslyssnade på Her Majesty. Vi insåg att det passande nog är Kulturkalaset (en sämre version av Göteborgskalaset) och att det faktiskt var en hel del vi ville se. Veckan som kommer innebär:

Tisdag:
Veronica Maggio (För Charlottes skull, jag hade helst sluppit)
Navid Modiri och Gudarna
Laleh
Junior Boys

Onsdag:
The Cat Killers
Hammerfall (För Kims skull, jag hade helst sluppit)
Markus Krunegård (JAG TÄNKER SE TILL ATT SLIPPA)

Torsdag:
BD Forever
Bob Hund
Deportees
Fontän

Fredag:
Timo Räisinen
Bon Iver
Beirut
Grizzly Bear
Band of Horses
Wilco
Laakso
Antony and the Johnsons
Röyksopp
Glasvegas
Arctic Monkeys
Fever Ray
Andrew Bird
Monotonix
Promoe

Lördag
Patrick Wolf
Ingenting
Vampire Weekend
Olle Ljungström
Florence Valentin
Basement Jaxx
My Bloody Valentine
Lily Allen
Teddybears
David Sandström
Final Fantasy
Loose Goats
Deerhunter

Livet är g ö t t

Igår var ännu en fin dag i raden av lycka. Mötte upp min Johanna och fikade på Da Matteo i sedvanlig ordning (varje besök i Göteborg har en obligatorisk fika, helst två, på DaMatteo, enbart för kaffets skull, heaven!) Sen åkte vi hem till en vän som fyllde år och träffade fina människor jag saknat. När klockan närmade sig nio åkte vi till Jonsered och drack whisky med världens sötaste hund hängande i hasorna, käkade gratis nattkäk på Franks (veggieburgare och pommes, M-m-mm) och spårade hem vid halv fyra. Fantastisk dag.

Igår tog Johanna och jag Älv Snabben över till Eriksberg, min favoritplats i Göteborg. Att åka båt var fint. Det fläktade, skvalpade och jag kände en så enorm lycka att det var svårt att andas. Så ja, det är lika fantastiskt som alltid att vara här.


Och Alfred, jag önskar så att du, liksom jag, fick vara ung nog att gå på Way Out West nästa helg utan vuxna beslut baserade på pengar.

Jag tänkte först skriva om min fina dag med min syster, hur vi gått runt i malmö och ätit god mat och tittat i fotoalbum och hur mycket jag älskar henne. Sen tänkte jag skriva om min otroligt Fula Dag, som jag avslutade på Debaser då Tina spelade skivor. Jag gick dit i god tro om att inte behöva oroa mig över mitt yttre kaos, och vem har då helt plötsligt kommit tillbaka till Malmö? Just det, Skägget. Vi halsade vårt vatten och rusade hem.

Sen tänkte jag säga att Daniel flög till USA idag utan att säga hej då men eftersom jag lovat mig själv och mina fyra läsare att sluta agera dödsannons så låter jag bli, ha.

MEN, när jag kom hem ikväll fick jag veta att min fina underbara Mellie fött en pojke idag. Jag är så lycklig, nu går packandet inför Göteborg så mycket lättare. Imorgon kommer jag få krama bebis!

Och jag hoppas att du är jetlaggad i minst en månad, Daniel.

Bloggen har varit dyster ett par dagar, jag vet. Jag tror att jag burit på sorg. Oscar har, geografiskt sett, flyttat nästan ett helt Sverige ifrån mig. Nu tänker ni att det väl inte är hela världen och att den därmed inte förtjänar att svartmålas för detta. Men det gör den. Och jag kan inte förklara det. Däremot, så skall jag för allt vad jag är värd, försöka belysa de lyckliga stunderna hädanefter. För att bloggen inte skall bli en levande dödsannons.

Mamma fyllde år idag. Mina mostrar med respektive kom ner från Jönköping och det har varit fint. Verkligen helt fantastiskt underbart fint. Min släkt är underbar, och helt fantastiskt roliga. Marianne (moster) sitter och tittar på biotherm krämen mamma fick av oss i present och säger "ja' se! Dä står på utrikiska, det sa' stå på svänska! DET SA' STÅ PÅ SVÄNSKA"

och hör sen. det sa' stå på svänska.

PÅ STIGAR GÅR MAN ALDRIG RIKTIGT ENSAM

Klockan är tio över fem på morgonen. Fåglarna sa godmorgon för ungefär en halvtimme sedan och himlen har förberett sig för den fjärde augusti utan att jag ens har märkt det. Man kan tycka att jag borde vara tröttare efter att ha avverkat 366 sidor sedan klockan ett, men nej. Sömnen verkar inte hålla mig i handen inatt. John Blund, varför är vi ovänner?

Att lyssna på Lundell får mig att minnas en jul för flera år sen när mamma köpte en av hans skivor till sig själv i julklapp och skrev "från tomten". Pappa stirrade ilsket på skivan hela kvällen och muttrade "inte fan har tomten så dålig musiksmak". Någon vecka senare gjorde pappa sig av med skivan i smyg och sa "sån skit kan vi inte lyssna på, Mysan", mamma undrar än idag vart den där skivan tog vägen och jag har inte hjärta att svärta ner pappas minne med sanningen. Åh, lilla pappa.

Det har regnat idag. Lyckan när jag vaknade var total. Jag har nämligen ett par nya gummistövlar, förstår ni, och är väldigt förtjust. Nu sitter jag och gummistövlarna med Ulf Lundell på balkongen där vi kedjeröker, sjunger Desperado och tittar på regnet som öser ner och nästan rör vid kroppen.

Ett hål i mitt hjärta

Klockan elva hämtade Oscar med tillhörande pappa mig på Dalaplan. Målet var Malmö C, där mitt hjärta skulle förlora lite kraft och ett par kugghjul det gjort sig ytterst förtjust i. I två timmar kedjerökte vi på trappan, drack kaffe och dömde ut varenda gosse som gick förbi med "ja tack" eller "nej för helvete". Jag valde att inte tänka på vad som väntade mig och hatade i tysthet klockan för att den valt att fungera idag av alla dagar. Inte ens en försening kunde han ge mig, Gudjäveln.
När jag hjälpte min schlagersessa på tåget med sina förklarligt tunga väskor tänkte jag "det här går bra det här går bra det här går bra", sen kramade han mig och jag tänkte "det här går bra det här går bra det här går bra" och när jag gick av tåget började jag gråta. Ett stilla regn föll och vägrade sluta. Muttrande "det var väl självaste FAN" gick jag bort från tåget och bort från mina kugghjul, som fem minuter senare satte av mot Sundsvall. Det är tomt och det gör ont.

Nu, precis nu, och helt utan rimlig förklaring blev allt skitdåligt. Jag vill hoppa framför skramlande tåg utan lokförare eller drunkna i de vildaste vatten där bara fiskarna tävlar med mig om att nå djupet först. Sömn kom, för det här orkar jag inte med.

Detär ingen hemlighet att jag är fantastiskt förtjust i Alex Schulman. Särskillt Oscar har fått utstå de mest långdragna kärleksförklaringar. Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på Sommar i P1 med just Alex Schulman. Jag gråter och ler om vartannat, och tror att jag vill läsa om hans bok. Nu.

Jag har bakishängt hemma hos Anna P med Emma. Tror att jag härmed kan få pris som Världens Tråkigaste Sällskap. Efter att ha fått förstå att människor faktiskt Kollar På TV, blev jag lite inspirerad, åkte hem och tänkte "nu jävlar skall det ses på tv!". Jag erkänner, jag gav upp efter 10 minuter. Var ser ni tjusningen med TV, gott folk?

Igår höll Mi låda. Jag inser nu, så här i efterhand, mitt misstag. Man skall aldrig ta med sig en hel bag in box till en tillställning - hur törstig du än är. Varför?
1: Det är klokt att låta alkoholen ta slut innan lusten att förtära den gör det. Annars mår du som undertecknad gör idag.
2: Du orkar aldrig hålla koll på en så stor låda en hel kväll. Alltså är du inte ensam om att förtära din lilla röda.
Men inte är jag bitter! Nej för tusan, jag skall för fem minuter sedan stå redo att gå till Anna P och fika. Schulmans söta lilla pappablogg har upphållt mig en kvart för länge. Det är fint att ha hans bloggosfär tillbaka i mitt liv igen. Han fattades mig, utan att jag ens har märkt det.

Det är ny månad. Augusti och snart står hösten för dörren. Jag vet, jag vet, man får inte säga så när man befinner sig i Sommarmånaden Augusti. Men jag gör det ändå. Det ska bli skönt med höst och färg och åh, jo, nog känner jag för höst alltid.