Smauland är bra. Idag har jag gått omkring i Kälmah och kollat på fina hus jag drömmer om att äga en dag. Samtliga har den obligatoriska litteratur- och kaffetrappan. Tänk om jag hade haft råd med ett litet korsvirkeshus.

Igår gick jag bakfull som den danskgranne jag är till Anna-Marias jobb i hopp om en stor påse chips och skräp-tv på hennes hotellrum. När jag kommer fram inser jag att detta aldrig kommer ske. I soffan sitter mitt ris med tillhörande chef (som ligger inne med ett jävla skägg, förresten) och dricker skumpa och i rådande bakfylla hade jag inte vettet att inte ta ett återställarglas.
Det hela slutade med att vi tömde både risets minibar på First Hotel Garden och övergick till att svepa Benjamins när vi nått botten på samtliga flaskor på risets rum.
Jag är antagligen ganska full fortfarande och skall käka frukostbuffé på Lilla Kafferosteriet innan jag sätter mig på tåget till Småland. Go helg!

Igår var en sanslöst lyckad kväll, med det sagt behöver vi inte sväva ut i hur katastrofalt bakfull jag således är. Första falafeln på 2 månader räddade mig, kan man påstå. Jo, det kan man nog. Kaffet, Karolinas trevliga sällskap i Trelleborg och det välbehövda kaffet hos Johan var som gräddet på mosen, rent av pricken över i. Det är en bakislördag och jag tänker låta resten av dagen förflyta i sängen med skräp-tv och ger blanka fan i earth hour. Faktiskt. Här skall det förbrukas el!

Jag är ganska salongsberusad på Sofielundsvägen och känner mig omöjligt osugen på att jobba imorgon. Frits med fantastisk flickvän fick mig att dricka en öl för mycket på Bob's, och jag kan plötsligt se varför jag gick ner i vikt i Indien utan att anstränga mig. Det finns tusen öl för mycket i Malmö. Min helg kommer bli fin. Alla fina människor (minus Anna som åkt på semester till Prag) är hemma och jag skall fira detta med asmycket Debaser. Och öl.

Två Blåbär förgyller min kväll och jag önskar att Amel och Anna-Maria var här. De enda två efter min bror som förstår sig på mina musikaliska fruktfavoriter. Världens bästa födelsedagspresent vore att få en lp med Två Blåbär. Nu svamlar jag å det bestämdaste för mycket.

Jag tänkte att jag kunde bjuda på en jävligt fräsch bild från min hejdå-kväll, bara för att det är torsdag och nästan-fredag. Jag älskar den. Detta är bilden jag kollade på varje gång jag fick hemlängtan i Indien. Längtan blev värre men lyckan för stunden mycket större.

Jag får inte tillbaka på skatten. Nej. Mina värsta farhågor blev besannade och jag skall betala restskatt. Håll i er nu, här kommer den personliga konkursen... FEM KRONOR. Jag hoppas att Skatteverket skämtar med mig. Gud måste ha Något bättre för sig än att driva mig till vansinne? Så kom igen nu Gud, det är ju trots allt påsk snart. Vi stryker de där fem kronorna och slutar driva med de redan svaga? Tack.

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Home skulle jag vilja påstå är bortom fantastisk. Lyssna nu, era små knast.

Gårdagens roligaste:

My säger:
Det kan ju inte direkt bli värre
Didi säger:
Jo My, det är ju trots allt du.

Vi är hemma.

Indien har gett mig obeskrivligt mycket, samtidigt som det tog något från mig som jag inte kan sätta fingrarna på, men jag kan inte känna att det fattas mig. Vad som däremot fattas mig är Indien. Jag har gjort klassikern och fått blodad tand och vill inget hellre än tillbaka. Till allt. Till ingentinget, impulsen, paniken, kaoset, dammet, oljuden, maten, människorna, religionerna och gästfriheten (även om jag fick uppleva årets största gästfrihet när jag kom fram till Malmö och fick flytta in i Sofielundskollektivet).

Men det är fint att vara hemma. I mitt Malmö. Indien har fått mig att inse hur obeskrivligt viktiga mina vänner är för mig. Då min familj är vad den är, har mina vänner fått klä på sig rollen som familj, och jag älskar dem för att de låter mig klä på dem en så tung roll. Men hur kan jag låta bli, när de iklär den med sådan elegans och storhet?

Hemma. Dags att köpa en kalender och återvända till verkligheten.