Jag hatar att internet är så lättillgängligt, jag inte har någon som helst självbehärskning och skiter blankt i om jag störtar tusen meter och förstör stegen i farten. Men inte när fallet väl ägt rum och jag sitter där, på rumpan, och gråter i en brunn jag inte kan ta mig upp från. Fast, jag väljer att se det som alla andras fel (naturligtvis). Att de måste skryta med sina liv, med sina kärlekar och med deras brist på avsaknad av ... mig. Det vore fint om Gud och jag kunde komma överens om hur lång tid det här ska ta, så jag vet hur länge det är tänkt att jag ska vara så här patetisk.

Så, Gud, när du läser det här, ring mig. Vi måste prata.