Någon sprängde bankomaten mitt emot oss igår morse. När polisen ringer på min dörr klockan 06.00 är jag fruktansvärt inställd på att 1: malva har dött och de kommit för att informera mig och erbjuda psykhjälp 2: jag glömt betala någon räkning och att de nu personligen skulle ta tag i det.

Så när denna snälla lilla polisutklädda flicka ringer på dörren och frågar om jag hört någon "smäll" under den närmsta timmen och sedan, när hon ser mitt frågande ansikte, förklarar att någon sprängt handelsbanken rakt över gatan, blir jag så lättad över att Malva fortfarande lever att jag bara säger "jaha, sprängt handelsbanken säger du? nej, någon smäll har jag inte hört.. jag sover ju så tungt. hehe"

Poliskvinnan, något misstänksam, kikar in i hallen. Nej, jag har inga flyktingar i badrummet och inga bankomatsprängare i min säng. Lättnaden att Malva fortfarande levde var så överväldigande att jag inte lyckades prestera några andra känslor.

När min sambo, välbehållen och berusad av nyfikenhet kring alla poliser, kom hem en timme senare satte vi oss på balkongen med vars en kopp te och betraktade vårt avspärrade hus och snygga polisers bakdelar. Ytterst kvinnligt av oss. Ytterst.

Alltså: att bli avspärrad - check.