Lyxen i att komma hem till mamma ligger i att min kära bror tagit hem en massa grejer han vet att jag älskar: fem sorters svamp, ett kilo (!) avocado och mandelpotatis. Yummie in my tummie. Detta ledde till att både jag och Dino ligger i paltkoma och inte alls känner för att gå till jobbet. Ingen av oss.

På tal om världens finaste hund så har mamma slutligen tagit beslutet att han inte lever ett lyckligt liv med alla sina sjukdomar och i veckan kommer vi att skicka upp honom till pappa i himlen. Det gör ont ont ont och jag grät mig till sömns igår. Han har ju funnits vid min sida i 13 år. Vem ska nu lägga sin tass på mig när jag kommer hem ledsen och uppgiven? Fan, jag vill inte.

För att byta ämne så har jag äntligen, ÄNTLIGEN, fått en lägenhet. Om så bara för 6 månader, men fan vilka 6 underbara månader jag har bestämt mig för att ha. Det fina i prinsesshistorien är att den ligger mitt emot Karolina, så jag behöver inte ens flytta så långt! YAY!

Nu ska jag återgå till att klappa min hund för antagligen sista gången. Jag är tacksam att han inte har en aning om vad vi tänker göra mot honom..

Idag åt jag upp äpplekakan jag bakade igår. Till frukost. Jag är sur och arg och jätteglad över att jag fått jobb. Men nu tänker jag vara arg. För att jag vill. Och kan.

Ny Kavaj och mössa, LOVE IT!

Espresso House ringde så äntligen idag. Och det blev ingen andra intervju som jag trodde. Jag får provjobba direkt och jag är så himla glad. Så alla skall hålla tummarna för mig lördag, tisdag och torsdag. Tack!

P.S jag är så himla, himla, himla glad!

Jag är i Göteborg och Det. Är. Så. Sjukt. Jävla. Kallt. Imorgon är det jag som köper en tjocktröja! Kanske två. Hade jag haft råd hade jag köpt en fantastisk vinterjacka istället, eftersom någon har tjyvat mina finaste duffel från vinden på Södra Förstadsgatan.

Såg en alldeles fantastisk dokumentär om Google igår på Kobra. Jag struntar i om ni vet allt om mig, Google, för så värst mycket finns det ju faktiskt inte att veta. Jag kanske googlar lustiga saker, men om ni skulle få för er att undersöka saken närmre kommer ni bara inse att jag i grund och botten är en värdelös korsordslösare och helt enkelt använder er för att fuska. Och aldrig har fusk lönat sig så! Jag hjärta Google. (Sen är jag en av alla dem som googlar reggae bara för att se hur det egentligen stavas, det kan jag erkänna. Jag googlade det alldeles nyss)

Dagens eloge till fina Oscar som körde mig från Trelleborg till Malmö och därmed bidrog till att undertecknad inte missade sitt tåg till Göteborg. Ja, jag erkänner det med, jag åker tåg. Mot bättre vetande. Just nu: 15 min försenat.

Det blev ingen rea. För re(d)an var tydligen slut. Så himla tråkigt men mitt konto gjorde en liten segerdans på stället och garvade mig rätt i ansiktet. Så jag gick och köpte två kilo potatis och gjorde potatisgratäng istället.

IDAG SKA JAG PÅ HUMANA-REA. ÅH, JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA! Det bästa jag vet!

Kära vänner! Idag är dagen D. Jag skall på intervju hos Espresso House och är mer än lite nervös och försöker peppa mig själv med den sjunde koppen kaffe. Åh, jag vill så himla gärna ha det här jobbet. Kaffe kaffe kaffe.

Åkte hem till mamma för att tvätta. Har orkat tvätta en maskin på 7 timmar. Lusten bara rann av mig så fort jag steg in genom dörren. Gick en lång promenad längs kusten istället. Smygehamn är så fruktansvärt vackert när man inte bor här och ser det varje dag. Tappar andan varje gång.
När jag kom hem satte jag mig med alla fotoalbum och grävde ner mig i minnen ett par timmar i väntan på att klockan skulle slå löning och vet ni? Nu är det bara 24 minuter kvar!

Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.

Lucky lips are made for kissing

With all of my heart. Forever.

Mitt CV är skrivet. Tja, i alla fall den jobbiga delen. Nu ska jag bara knåpa ihop ett personligt brev på fyra rader om hur fantastisk jag är. Det är ju enkelt, "kaffe är min passion. Anställ mig så ska du få ditt livs Cortado."

Har fallit tillbaka till Ally McBeal. Nej, det är inte så illa att jag börjat se om alla säsongerna (då jag inte har någon cd-läsare på min dator som för övrigt gått sönder. Eller ja, batteriet har dött. Ska in till stan på torsdag och fixa och skrika och bråka tills jag får ett nytt. Återkommer om hur jag misslyckas senast fredag.)
Men åter till Ally. Jag misstänker starkt att hon är min egentliga mamma. Ja, jag vet att det låter sinnessjukt då hon bara existerar i manus, men låt oss vara så löjliga att vi tror att hon existerar. Då hade Ally McBeal varit min mamma. Och jag hade haft världens bästa gener.

is he still coming around like an injured bird needing a nest?

stulet av Alfred. Så himla fint. Åh. Kom igen nu, My Lundström. Skriv ditt förbannade CV och sök ett gäng lägenheter så vi kommer någonvart. JAJA, jag ska.

När jag predikade om posebilder som bäst så tog jag en ny i Åhléns provrum. Jag känner personligen att det är en av mina bästa. Min snyggperiod bara fortsätter, jag älskar det!

Det är kul, man kan se på mina webcambilder hur många vänner jag bott hos. Finns minst en bild från varje hem jag haft det här året. Förutom hos Johanna, det var dåligt ljus i världens vackraste lägenhet. Det blir även pinsamt uppenbart hur ofta jag posar, och att det är på tiden att jag byter pose.






a

Har haft en fin öl med Anna P, Oscar och Rebecka. Kom hem till Minna Karolina Lundin som hade sällskap av den fantastiske Stefan. "Jag tar med mig Aladdin asken, så synd att lämna den här." Fina Stefan, åh, vad jag har skrattat. Dags att sova. Och vakna klokare imorgon. Och för allt vad jag är värd försöka ta med mig denna känslan igenom hela natten, vakna med den i hjärtat och ha kvar viljan.

Allt roligt börjar och slutar med att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi egentligen?)

Jag vänder mig om, hon bara ler
och  allén är inte så dålig ändå
när du går brevid och det är så jag säger det:
Matilda Glenn Ivarsson, du är det finaste jag vet.

Stod vid Poseidon ikväll med tårar i ögonen. De fem tusen som stod där med mig och kände sorg gav mig hopp tillbaka. Jag är en av folket, och jag tillåter inte vad som hänt med mitt Sverige. Upp till kamp. Nu. För alltid.

Jack Vreeswijk handlade Gammel Dansk av mig idag. Många centiliter och knappt något skägg senare vågade jag säga att jag älskar hans pappas musik och att jag är döpt efter en utav hans låtar. Det tyckte han var fint. Över lag var han otroligt trevlig. Åh, pappa vad jag saknar dig.

Kollar på Sandor slash Ida och känner mig ledsen. Mer ledsen än på veckor. Jag hatar när världen kommer ikapp mig sådär tusenfort. Jag vill. Inte. Vill. Vill inte. Vill. Fan ta dig livet, hjälp mig lite då.

Och just ja: Lou Reed i tweed är tillbaka från sommaruppehållet. Mina dagar är ju återigen en smula roligare!

Igår flyttade jag in hos Johanna tills flytten går mot Oslo (efter en omväg till Malmö i två veckor). Detta är den i särklass finaste lägenheten jag vet. Jag är så kär i den. Och man får så fin musik spelad för sig hela tiden (även om Oscars gitarr- och Lekmanspelande i vardagsrummet var ett ytterst trevligt vardagsljud).

Ångesten över att behöva lämna Landvetter - igen - börjar avta så smått. Jag är ännu en gång färdig i Göteborg och känner mig väldigt redo att åka vidare, även om jag vet att jag kommer gråta som vore det en begravning när dagen väl kommer då jag stämplar ut för sista gången.

Pratar med Indien på Facebook och saknar det så himla mycket. Är katastrofalt sugen på en ny långresa och vill så gärna kunna spara ihop pengar nog för en tågluff eller några veckor på Kuba. Detta Kuba som jag inte kan sluta drömma om, som jag längtar så intensivt efter. Fan vad fint det vore om jag kunde inleda 2011 med en ny långresa. Och sedan komma tillbaka till mitt Malmö. Nu ska jag få sova. Äntligen. Det har jag längtat efter sen jag stämplade in 23:30 inatt.

Hjälpte Heka att välja glasögon via MSN Video. Han sa bara att jag var ful och då kontrade jag med att han var ful i alla glasögon han visade. Nu ska jag och min kärlek gå till banken och försöka få tillbaka pengarna jag förde över till okänt konto. Sen är det andrahands shopping FTW!

Åh. Igår var jag jättelycklig. Igår var jag lyckligast i världen på låtsas i massa timmar. Igår var en av mina bästa dagar.

Gårkvällen var episk. Det fanns så mycket alkohol att jag hade kunnat skapa mig ett eget stilla hav att simma genom. Fantastiska människor. Så fina på alla sätt. Blev så glad när min bästaste kock dök upp att jag skrapade knät på trappen (vad är en personalfest utan att jag skadar mig?) och har nu två relativt djupa jack i vänster knä. Nåja, vad är en bal på slottet?
Betongkepsen har varit med mig sedan tidig morgon och idag mer än någonsin har jag önskat mig en personlig kock. Tänk vad underbart att vakna till scones, plättar, smooties, te, kaffe och för all del en liter hallonsylt. Istället har jag tryckt i mig godispåsen jag vann igår samt allt annat i hemmet som inte krävt mer av mig än att jag behövt öppna påsen. Men, mot alla odds, så tog jag mig in till stan för att gå på bio. Utan att ens kräkas.

Mycket fin helg. Ryngeröj, fina människor och en stressig tågresa tillbaka till Göteborg i morse för att snabbt ta mig till jobbet tar nu ut sin rätt. Jag är helt död och skall dra på mig alla tjocktröjor jag hittar för att få tillbaka den kroppsvärme som jag vet att jag kan uppbringa tillsammans med det nya avsnittet True Blood. Imorgon är det personalfest och jag är pepp, åh, så pepp!

(Min lilla Kepler-duo har skärpt till sig sedan debuten och uppföljaren är inte längre skriven utav två personer var för sig, utan känns faktiskt som ett singelverk. Bra där! Man gör om, man gör rätt.)

Mycket är så himla fel. Fel, fel fel. Samtidigt är så förbannat mycket helt fantastiskt underbart. Det är svårt för en Myperson att förhålla sig till detta, och mest otippat: jag fokuserar helt på det fantastiska och mår så himla fantastiskt bra. På lördag åker jag på sekundvisit till Skåne och går på festival med min fabulösa StinaV. Fint fint fint fint fint.

You said you needed some time to clean up the mess
The mess in your mind
And then you turned your head around
And moved your hand away from mine

And I was trying to act as good as I could
And I tried to look just as cute as I could be
Though I could hardly breathe

We went out for a walk and you were so quiet
And I heard myself talk
Going on and on about the happy times we shared so far

How could you say you need some time to clean up the mess?
The mess in your mind
But don't you care about the mess that you just brought to me?

And I just wanna shout and scream
Please don't leave
Is this the end of you and me?

How could you say you needed some time to clean up the mess?
The mess in your mind
So don't you care about the mess that you just brought to me?

Because I just wanna shout and scream
Please don't leave
Is this the end of you and me?

You said you needed some time
And I guess this is the end.

jag & dawit tackar för en fantastisk festival

Way Out West är så jävla bra. Jag har köpt ett par dyra gummistövlar för 450 kronor för alla andra hann före mig och länsade stan på vettiga regnskor till vettiga priser och ljudet kunde varit bättre och Method Man uteblev på Wu-Tang Clan men känner: livet, i want you to hit me as hard as you can! Idag är det Håkan och mina förväntingar vet inga gränser!

Jag har återigen förälskat mig i mina arbetskamrater. De är så fantastiska allihop att jag inte vet vart jag ska ta vägen med all kärlek jag hyser för dem. Och idag kom Minna Karolina Lundin upp till Göteborg och kramen, kramen, kramen. Fan, min fina underbara tjej. Jag har äntligen fått ledigt till Way out west och jag känner att the sky is the limit i helgen. Wu-tang Clan och Håkan på samma helg. BOOM!

Den lilla tjejen ovan skall sitta på min högra handled när lönen kommer. Jag längtar och känner att jag hittat rätt. Lilltjejen och jag, 4ever and ever!

När jag får lön skall jag färga håret mörkt mörkt mörkt, fixa tanden och tatuera mig! Whoho!

Mycket har förändrats sen igår. Jag är inte längre i Malmö, jag är inte heller längre i Småland, och lär inte heller befinna mig i Småland på många år framöver. Det jag kämpat med näbbar och klor för i 4 år har så nått sitt definitiva slut. Det är tomt och det gör ont och jag vet inte vad jag gör i september längre, men det var antagligen det finaste slutet vi kunde fått.

De två senaste dagarna har varit rakt igenom underbara. Igår spenderade jag fyra närmast apatiska timmar på Debasers uteservering med en kaffe i handen och en konstant cigg i den andra. När jag inte slumrade till på de fantastiska sofforna så njöt jag av att ha Tina bredvid mig. Denna lyx, denna glädje. Igår var en avgjort bra dag.
I lördags blev jag mött av min lilla fining på Centralen och tog ett gäng kaffe och pratade om allt som telefoner inte låtit oss tala om. Sen följde mitt hjärta med upp till Anna P och sa hej ett tag för att sedan lämna mig åt mitt festöde. Som kunde blivit farligare, men dessvärre stannade vid en enorm kö på mitt Debaser vilket gjorde att jag unnade mig en vegansk kycklingkebab för Jallajalla istället och vandrade hem. Nu skall jag och Oscar ge Anna en guidad tur i Trelleborg, DET NI! Se vad ni missar, SE VAD NI MISSAR!

Jag sitter på en extravagant dubbeldäckare med destination Malmö. Ord kan inte beskriva hur fantastiskt det var att vakna lycklig. Jag är ledig fram till torsdag, om ett par timmar ska jag få träffa människor jag värdesätter så högt att jag gärna dör för deras välmående och kommer göra så ända fram till onsdag, Minna Karolina Lundin fyller år och jag skall bli full för första gången på över en månad och ser fram emot allt vad det innebär och fan om inte regnet slutade så fort jag satte mig på denna Londoninspirerade buss och ersattes av sol. Busschauffören har till och med lovat mig en ciggpaus i Halmstad om 5 minuter.

Och snälla: http://www.youtube.com/watch?v=8uh7aDmV0sU&NR=1 älska den med mig. Ah!

Bittra dagar.

Pappa fyller år. Idag. Ångestattackerna överträffar varandra.

Fint tillägg i I hate myself and i want to die-playlisten: Miss Li - Is this the end. Grattis på födelsedagen älskade, mest fantastiska Oscar. Vi ses snart!

i have been terrified of changes, cause i've built my life around you (and i suppose all good things are born to die)

Alfred fick rätt. Bloggen pausade bara en vecka. Kanske. Livet är svårt just nu. Och tungt. För första gången i mitt eländiga liv har jag tappat lusten till det jag älskar mest - mat. Kilona rasar av mig och jag tackar gud och helvetet för att de visar barmhärtighet. Vad jag däremot saknar är sömnen. Den ljuva, omedvetna sömnen. Där man slipper känna. Slipper tänka. Slipper vara. Ett enda stort vakuum. Som jag knappt sett skymten av sen i torsdags. But you are a boomerang you'll see, you will come back to me.

Lägger ner bloggen och jag bah hejpårej.

När jag kom hem imorse hann jag inte mer än säga hej till Anna-Maria innan jag sov. Blev väckt av telefonen tusentals gånger och somnade om lika snällt igen och vaknade till sist vid 22. Över elva timmars sömn och jag är fortfarande trött som efter en veckas festival. Och om 4 timmar går vagnen till jobbet igen.
Men sommaren har för en gångs skull även satt sin stämpel på mig. Jag, My Lundström, som aldrig någonsin går genom sommaren med någon annan färg än likblek har mer färg än någonsin. Häpp!

Mina skor. Jag hyser inte en så stor kärlek till mycket annat. De håller på att gå ifrån mig, bokstavligt talat. Undertecknad äger många par, det gör hon. Men dessa. Det var love at first sight och aldrig har de svikit mig. Men nu.. Sulan vandrar inte tillsammans med resten av skon och småsten har blivit min ständiga kompanjon de dagar då jag unnar mig att bära dem. Är det någon som vet om man kan laga tygskor? xoxo sadgörl.

Om en timme sitter jag återigen på vagnen för att jobba natt. Förutom att jag jobbade över 3 timmar inatt så går det bra. Jag trivs men är trött på att ha olika arbetstider varje dag. En timanställds bekännelser. Jag är sliten redan. Och lär få jobba över inatt med. Nu ska jag ut i köket och krama mitt ris som jag försummat ända sedan jag kom hit.

Och: Jag saknar Malmö, allt som har med staden att göra. Människorna, gatorna, lukten, Debaser, ölen, solen, Möllan och ja, jag kan nästan sträcka mig så långt som att jag saknar bussarna. Nästan. Och sen saknar jag Johan. Mycket hela tiden nonstop. Distansförhållande var bevisligen inget för mig heller - egentligen. Men man tager vad man haver och snart, snart, snart.

Johanna och jag var ute och vandrade i Göteborg som blir mer och mer vackert för var solstråle som infinner sig (men jag saknar Malmö så att jag snart går sönder.) När vi som mest längtade efter en fikapaus med kaffe i mängder så snubblade vi förbi årets smultronställe - Hotell & Café Lilton. Med sin brittiska charm och underbara uteservering gick vi vilse i vår förtrollning och kom in bakvägen. Charmiga som vi är fick vi nybakad drömrulle med hel kanna kaffe för inga pengar alls. Jag är fortfarande lyrisk och närmast förälskad i så väl plats som personal.

Innan vi fann denna oas av lugn så drack vi en kaffe i Eriksberg och tog sedan båten (vilken min kära pojkvän rått garvade och åt ansåg att "man faktiskt inte åker") in till stan och strosade runt tills vi fann ovan nämnt paradis. Min ambition att till slut kunna vandra ensam i Göteborg utan att gå vilse samt hitta rätt utan att göra det av misstag börjar arta sig, men jag inser att jag är långt ifrån mogen att axla jobbet som guide. Vilket ju är himla synd, eftersom jag mer än gärna skulle vilja gå till Lilton på egen hand med en fantastisk bok och gott om tid inom det närmsta. Det är väl en förbaskad tur att jag fick ett visitkort där adress och telefonnummer står, i fall jag skulle gå vilse i mitt försök att hitta rätt.

Imorgon är det midsommar, och jag som för första gången i mitt liv hoppats få jobba just imorgon, skall inte jobba. Tomt på kontot och ingen lust att fira svennebanan what so ever. Nä, godnatt.

Jag har inte kunnat sova ett dyft inatt, vilket kanske var tur i oturen då jag nyss sa ja till att jobba natt (och alltså är berättigad att sova middag utan att riskera tant-varningen). 00-08 och jag kommer bli kallad slampa hela natten. Är jag hemsk som tycker att det ska bli underbart? Nu ska jag gå och handla i det allt annat än tillfredställande vädret. Moln, vad är grejen med det?

För övrigt är jag inte i Småland längre och jag saknar Johan. Mycket.

Efter att ha läst Alfreds blogg och lyssnat på Utan dina andetag alldeles för många gånger får jag ångest när Linus och Facebook slänger följande bild i ansiktet på mig likt en välanvänd sur trasa:


Här ligger jag, lite halvhjärtat överviktig och Glee-sugen, och så påminner min låtsasbror mig om hur fantastisk lat och oambitiös jag är. Fy för satan, jag kanske borde vara i Afghanistan och posera med vapen jag med..

Nu är jag i Småland. Man skulle kunna tro att det är kul. Om det inte vore för fotbolls VM. Undertecknad ska i alla fall sätta sig ute i solen med Harry Potter. Trots högljudda protester från fotbollsfantatikern i vardagsrummet. Man kan ju tycka att han borde ge upp det där hoppet om att förälska mig i fotboll.

God morgon!

Jag har köpt en ny klänning. Ni vet när man går in i en affär för att handla strumpbyxor och går förbi ett gäng fina mönster, tar upp en utav dem, inser att det är en klänning, granskar i tre sekunder och mumlar "den var ju fin" och går till kassan med en klänning istället för de egentliga strumpbyxorna. Jag fullkomligt älskar femsekunders-shopping.

Potter och jag, vi övervinner allt. Jag har på en veckas tid slukat de första fyra böckerna och får ångest varje gång jag inser att det faktiskt tar slut-slut någon gång. Det vet jag ju sen de andra sju gångerna jag läst dem. Men tänk bara: Harry Potter-böcker som aldrig tar slut. Never ending story. Ah, det vore något det.

Imorgon är en lång dags färd mot natt och jag är nog nästan vaken i ren protest så att morgondagen skall låta bli att infinna sig alls. Men ju fortare jag somnar, desto snabbare får jag måndagen den 14 juni att gå över. Åh, nåja. John Blund: jag säger som SMK: i want you to hit me, as hard as you can!

Blogger har äntligen bestämt sig för att ha lite nyheter. Det tyckte jag var löjligt roligt och känner att jag nu gjort vad som står i min makt för att göra As much to myself as to you sommarfin! Eftersom det finns så fantastiskt mycket roligt att välja mellan kommer nog bloggen att ändra utseende som vore den schizofren, men räds inte, vänner! Någon gång finner den nog sitt rätta jag (men chansen är väl ungefär lika stor som att undertecknad någon gång skall bli en samlad och kontrollerad person med en smula lokalsinne.)

När jag var på väg hem ikväll tänkte jag verkligen inte på något annat än att sova (jag har dragit på mig en förkylning med tillhörande helveteshosta och är trött jämt och samt). Så kom jag hem till världens sötaste Jonna som var sällskapssjuk och började diska mitt i ett samtal och fortsatte så i en halvtimme tills disken helt plötsligt bara var klar. Sen slängde jag soporna och såg att "helvete, vad det ser ut under diskhon" och satte både mig och ovan nämnd på att skrubba och sortera och slänga. Köket gick från lite kaos (läs: kaotiskt på gränsen till hälsorisk) till riktigt trevligt. Så vi rökte ett par cigg för att fira och helt plötsligt var klockan nu: 00:03, och jag som skulle behövt sova vid tio. Nåja, det kommer ju en kväll imorgon med. Nu måste jag ju hänga lite med Harry P som blev försummad i städyran.

Vid 20.00 idag gick jag och Jonna utanför lägenheten för första gången på hela dagen (vi rökte till och med i köket för att slippa) för att gå och handla (godis, naturligtvis.)
Nu är det så här med mig, att varje gång jag testar nya saker så är de antingen äckliga eller direkt oätbara, alltså undviker jag gärna nya grejer tills någon annan köper dem och jag kan prova gratis. Nu var det bara jag som skulle ha smågodis, och jag fann en ny liten lakritsbit som jag inte ätit innan. Stålsatte mig och tog en, eftersom "den antagligen inte ens är god", och har naturligtvis alldeles nytt smakat det godaste lakritset i hela mitt liv. Summan av kardemumman är att jag sitter med ett halvt kilo (ja, ett halvt kilo. Denna kropp byggdes inte utav äpplen) som nu framstår som äckligt i kontrast till denna gudalakrits. Tusan.

Det är så typiskt mig. Jag läste ut Harry Potter och de vises sten lika fort som jag fick den och tänkte att det kanske dröjde innan jag skulle kunna få Hemligheternas kammare (tji fick jag, 10 timmar senare var den min) och började på en annan bok jag hade med mig upp mest för att få spårvagnen att gå fortare. Och nu är jag helt plötsligt fast i två världar. Plus min egen. Och jag som brukar tycka att min egen värld är mer än nog att gå vilse i.

Jag har förresten gått och köpt en ny dator - bara sådär! Glömde jag berätta det? Nåja, vi älskar i vilket fall varandra väldigt mycket. Vid sidan om datorn har jag för tillfället ett intensivt förhållande med Harry Potter igen och höll på att missa att gå av vagnen. Men det är ju så lätt hänt när Potter är i farten.

STUCK AGAIN
(GE MIG FLER SÄSONGER, NU!)

• 125 gram smör (eller margarin)
• 3 dl vetemjöl
• 1-2 dl socker
• 1-2 msk potatismjöl
• 3-4 deciliter skivad rabarber

Varför går tiden alltid så förbannat fort när jag är här? Hatar't.

Så här bra går vårt lägenhetsletande...

Jag mår illa. Och är trött. Mitt lilla ris och jag skall natta oss med en film i sedvanlig ordning, på duken ikväll: Harvey Krumpet. Istället för att åka till Johan på tisdag bestämde vi oss för att jag skall ta tåget imorgon istället. Himla bra grej, tycker jag.

Då min kamera är död och jag verkligen inte kan hitta laddaren i allt flyttkaos som råder (Anna-Marias rum ser ut som en iscensättning av Hela Havet Stormar) så får ni en bild från Babel förra fredagen istället! Stirra är det nya svarta.

Liseberg var a-w-e-s-o-m-e. Gud och jag hade ett litet samtal innan vi gick igenom entren och kom fram till att: fan, jag förtjänar väl ändå lite gött väder på min Lisebergsdebut? Tyvärr glömde vi ta ett snack om mitt öra, så den lurige jäkeln gav mig fint väder men skickade tillbaka öroninflamationen sen Indien med buller och bång. Idag hör jag inget på höger öra. Det är nice..

Idag är Dagen D. Jag skall förlora min Lisebergsoskuld, i regn. Vad är det här Gud? Är det så här vi ska ha det jämt och samt? Du kan inte hindra mig ändå, du vet ju det. Vi har redan planerat att köpa matchande ponchos och plaska runt för glatta livet. Alla hör ju att Gud bör ge mig sol. För allas säkerhet och trivsel. Trots rådande väderlek är jag mycket exalterad och förväntansfull. Kommer väl antagligen hem med en stukad fot eller ett sönderskrapat ben. Den som lever den vet!

Hänger hemma hos den här godingen och beter mig bedrövligt. För jag inte en sms-konversation så halvligger jag i soffan och gäspar med halvslutna ögon. Lite den idag - halvtjejen. Har fått oklanderligt god mat också. Åt tills jag skämdes och lyxade till det med ett par skedar B&J från värdens frys. Ambitionen var att dricka vin - jag avstyrde planen som i grunden var min egen (naturligtvis..) och har nu lyckats med bedriften att övertala till film istället. Lite den idag. Slackerstyle.

Kanske borde ta mig i min vintage krage och slänga upp lite grejer på Tradera. Cash is king, och jag är trött på att vara en simpel tjänare (kvalar in som narr snart).

DON'T YOU DIE ON ME, DEREK

Nu har jag varit framme i lite mer än ett dygn och vädret har varit lika varierande som mitt humör. Att flytta blev en enkel match när jag går av i Göteborg, fullständigt inställd på att lägga flera hundra på en taxi bara jag slipper bära en meter till, och möts av orden "min bror hämtar oss". Jag kan (såhär i efterhand) erkänna att jag var nära till tårar i det ögonblicket. Flytta aldrig mina vänner, det är bara tungt och omständigt.

Mina axlar värker och jag har inte kommit längre än till Malmö Central. Vi kan ju tacka gudarna för att det är Anna-Maria som ska möta mig. Hon är skyldig mig mycket på gnällkontot och det lär hon ju få betala idag. Bära, det är vad min fantasiska vän skall få göra. Tusen kilo med gnällig svans efter sig. Hej Göteborg!

Då varken jag eller Johan egentligen vill att jag ska åka hem imorgon tog vi våra sömndruckna kroppar och begav oss till Kalmar i jakt på födelsedagskläder till undertecknad så att jag kan ta ett lite senare tåg imorgon. Första timmen led jag av Johans dränkt-och-funnen-hundvalp uppsyn, tvingade på honom en kaffe och sen gick allt som en dans. Jag har nu alltså ännu mer kläder att bära hem och flytta runt på, men ack vilka fina kläder sedan! Nu: ostfest, rödvin & skräckfilm!

Kände att jag, för mitt eget egos bästa, behövde gottgöra för katastrofbullarna igår och gjorde dubbel sats kanelbullar idag istället. Tack och lov blev det fantastiska bullar. Eller, ena plåten i alla fall. Fastnade oturligt nog i en betapetmatch och råkade kanske bränna andra plåten ytterst lite.

Såhär är det, min rakt igenom fantastiska pojkvän brukar säga att jag lagar världens godaste mat. Ni förstår ju att man får storhetsvansinne. Så i den milda grad att man ger sig på att baka bullar under kategorin "lättlagat". Katastrof, det är vad man kan kalla de 36 hittepå bullarna som nu ligger under bakduk och skäms. Jag funderar till och med på att slänga dem innan Johan hinner komma hem och säga att jag helt enkelt inte orkade baka några bullar med tomat- och oregano. Synd att han kommer se att mjölet är slut. Och tomaterna skamligt skändade och nerslängda i denna skitdeg. Tur att jag gjorde kickass snickersrutor igår. Men vem kan misslyckas med det, egentligen?

Hej, jag har det alldeles för bra för att det ska vara alldeles sant.

Något säger mig att jag blir borta en lång, lång tid.

Det var först för någon dag sedan som det slog mig vad det innebär att flytta. Innan har jag mest tänkt att alla ska följa med mig. Hela bunten. Jag har motvilligt fått inse att det inte är en endaste som faktiskt gör det.
Att lämna alla känns som att lämna mig själv. Låsa dörren och åka. Missförstå mig rätt, jag längtar efter att få flytta. Längtar efter något nytt och längtar efter att bli sambo med ett eget riktigt hem. Men ändå. Mina vänner. Min fina underbara gigantiska familj. Som alltid bara finns där, utan att fråga varför, när eller hur. De bara står där på dörrtrösklen och frågar var de behövs. Och ni behövs ju alltid, hela tiden, överallt. Vad ska jag göra utan er på armlängds avstånd? Fan.

Mamma och jag skulle styra upp sista avhämtningen på Södra Förstadsgatan och eftersom solen lös så tänkte jag och min hand- och magvärk att det var värt en liten runda på stan innan. På väg mot Myrorna blev jag stoppad av en liten Gudrun Sjödén-tant som bara ville säga att jag "var alldeles bedårande söt. Tänk vilken fröjd för ögat". Jag blev så glad att jag unnade mig både en glass och en välfylld påse naturgodis.

Visst var det längesen vi hade en olycka med My Lundström nu? Det tyckte mitt jobb också och fixade biffen (snarare grillade om min hand får yttra sig). Min hand har nu ett praktexemplar till brännskada och jag är så ynklig. Man tycker att jag borde ha vant mig (eller lärt mig) men det finns inget en Islandsförsening är så bra på som att sopa undan all varsamhet man en gång skaffat sig.
Jag är således ledig idag och sitter hemma och längtar till torsdag. Tanken har slagit mig att kanske ta en tur till myrorna men min hand gör ont och min mage likaså. Skulle bli imponerad om jag ens kan stå upprätt. Men solen lyser och jag tänker då inte hänga läpp.

Jag skickade en present till Johan på posten i onsdags och trodde inte att den skulle mottagas på ett så överlyckligt sätt. Känner mig som presentmästarnas presentmästare och funderar på hur jag ska kunna smälla än högre nästa gång.

Det är sol ute och sol inne och sol i sinne. Jag mår så lyckligt att jag min själ inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Nu ska jag diska bort mitt livs finaste vecka och längta tills nästa istället.

Min dator har gått loco sen jag försökte installera Super Mario för PC på polska. Man kan ju tro att jag skulle anat ugglor i mossen men jag tänkte väl mest att polacker också gillar Super Mario. Nu har jag tolvtusen virus och en mycket ledsen dator som inte får använda youtube, google eller Den här datorn. Alltså en ganska ofunktionell dator. Men idag verkar vi ha en bra dag! Det firar jag med ännu en cigg med min fina Anna. (Flo och jag har en paus. Nu har jag försökt klara level 6 på tok för länge för att mitt ego ska klara mer)

Bjuder på en fin bild från min nationspremiär. Det var en fin kväll. Och billig öl. Som i och för sig var gratis.

När jag kom hem från Årets Mest Händelselösa Arbetsdag stod Anna och lagade mat, och vilken mat sedan! Jag åt så jag sprack och jag sprack och jag åt och så höll vi på tills det blev efterrätt och vi nästan skämdes över vårt beteende. När det slog oss att det ändå bara var vi två fortsatte vi vår hejdlösa matfest och avrundade med cigg i sängen tillsammans med Harald and Maud. Fint stycke film, det är nästan så jag vill tvinga er att se den.

Vad jag däremot inte vill utsätta er för är Diner Dash - Flo on the go. Jag är tillbaka i 2005 och kan inte sluta spela. Det känns som att jag tagit med mig jobbet hem - och gör ett gräsligt jobb dessutom. Jag. Kan. Inte. Klara. Level. Fem. LEVEL FEM, på ett förbannat barnspel. Det gör mig tokig. SKOGSTOKIG. Nu du, Flo, ska jag lära dig hur man är on the GO.

Jag känner mig ensam. Fruktansvärt, förintande ensam. Åh. Blä.

Säg hej till mitt nya hem!

I måndags var jag, My Lundström, på fotboll. Johan och jag åkte till Kalmar och såg AIK - Kalmar FF. Inte nog med att jag stod i klacken, skrek spontant på rätt ställen och förstod nästan allting, vi vann dessutom. Naturligtvis berodde det på mitt stöd, jag som inte kunde en enda ramsa och bara skrattade till "vi är dom som vinner mest" (eftersom dom allt som oftast förlorar.) Utöver vinsten frös jag. Jag frös som jag aldrig frusit förr.
Medlemsfesten på Folkets Hus i lördags var det värsta jag varit med om någonsin. Alla kategorier. Det var bara sent 90-tal och tjejer som inte förstått att underkläder är menade att bäras just under kläder och jag kände mig som en sur pensionär så vi flydde vid 23 och jag tror inte att jag kommer gå på så många fler fester i Emmaboda. Jag är ärrad för livet.

Nu skall jag flytta ut från Sofielundskollektivet och in hos Anna P. Istället för att tänka på hur trött jag är på att flytta runt tänker jag se det fantastiska i att få träffa Anna nästan varje dag!

Island, i love you. Jag orkar inte ens tycka synd om Malmö Aviation, SAS eller Wizzair (särskillt inte Wizz. Må ni brinna i helvetets eldar. Länge). Ni har förtjänat varenda miljon ni går back. In your face för alla förseningar ni har utsatt mig för! Jag har spenderat dagen med att må bra i solen. Och har införskaffat mitt livs första par jeansshorts och känner spontant att sommaren kan få komma när den vill! Helgen: öl med therese, småland och småland och småland.

Tack vare Island fick jag sluta tokigt tidigt idag, och tur var väl det för under normala omständigheter hade det här varit dagen då jag övat knivkastning med stockholmarna. Alltså började allt som en särdeles värdelös dag, som slutade med solskensshopping (som gav föga resultat) och en fantastiskt trevlig kväll på Retro med lag Full Frys på veckans popquiz. Jag vill inte på något vis påstå att jag glänste (förutom att jag kunde Orup-frågan och Magnus Uggla-frågan. Så mycket för indie-my...) men vi tänkte att vi satte vår ribba för nästa gång (väldigt) lågt!

Nu skall jag för första gången på mycket länge gå och lägga mig innan 00:00 (nu när lönen har kommit sitter jag inte och inväntar tolvslaget likt en nyårsfanatiker) och hoppas att hela Sverige är fyllt med islänsk vulkanaska när jag vaknar så jag är ledig imorgon!

Jag kom hem från jobbet runt 21.30, får ett tokförälskat sms av Lisa och tänker att en cigg vid Sibylla kan jag väl ta innan jag går och lägger mig. Jag kan såhär i efterhand erkänna att jag mest ville se efter vad Lisa träffar för killar nu för tiden. Och han var schysst. Göteborgare och himla trevlig. Och jag har saknat henne. Fy fan vad jag insåg det när vi tog vår andra impulsöl efter ciggen mitt på Möllan. Hon är fortfarande en utav mina bästa vänner för hon förstår mig på precis samma sätt som jag fortfarande förstår henne utan att vi ens har pratat på tre år. Fina, fina du.

I wish i could be at two places at once. With you, oh with you.

I CAN MOVE THE MOUNTAINS. FOR YOU.

Igår var en impulsiv och bra kväll. Jakob bjöd på vin, Karolina bjöd på plats och sitt fenomenala sällskap och jag.. var bara där. Efter ett par om och många men betalade Jakob mitt inträde till Wonk och åh.. Alltså. Flator. Vilken grej. Och om någon timme åker StinaV, Erik och jag och ser Mumford & Sons i Köpenhamn. Fin helg.