Hemma från London. Det känns bättre än jag trodde när jag satt halvt gråtfärdig halvt dyngsur på flygbussen hem. Solen sken varenda dag i London och jag kommer hem till ösregn. Bittter. Men nu känns det bättre, jag har duschat, inte packat upp och ätit upp den sista biten Marabou som var menat som en liten present till Marianne. Men när den väl var betald kunde jag inte låta bli att äta upp den själv. That's me. Om ni undrar vad jag la alla mina pund på kan jag sammanfatta det med ett enda svenskt ord: fika. Andra kanske hade lagt 29,95 pund på ett fint plagg, men inte Marint, vi traskar in på ett litet café med italienskbrytande personal och äter afternoon tea för ovanämnd summa. Ganska missnöjda, om ni undrar. Marianne är som skapt för att passa barn, även om ingen trodde att detta var möjligt. Och jag saknar henne redan.