Verkligheten kom ifatt mig någon gång igår. Ångestattackerna avlöser varandra och jag vet inte när allt färgades grått och svart. Det är mycket nu. På sant. Det är så mycket att jag har skrivit sönder min kalender med ångest och stress och hat och sorg och panik. Mest panik. Och ångest. Vi går hand i hand, ångesten och jag. Lite som ler- och långhalm. Bästisar sedan födseln. Påtvingade varandra utan att egentligen vilja och har varit vänner så länge att vi inte längre vet varför. Och ingen av oss vet hur man avslutar en relation heller. För jag har ju separationsångest. Vilket är släkt med ångesten. Och då blev ju allt svårare. Gör man sig ovän med en i släkten faller lätt alla andra på. Liksom.

Och jag som tänkte skriva en lista på varför jag avskyr att sitta bredvid människor på bussen, men med risk för att ge mig själv en ny ångestattack genom att skriva ner dem en för en och inse att listan aldrig tar slut, så låter jag nog bli. Jag tror inte att jag är hel. Det känns som att allt i mig har gått sönder och jag vet bara att jag låtit mig själv gå sönder länge. Och att resultatet borde varit väntat och att jag måste ta tag i det. Imorgon. Imorgon.