Just nu. Jag orkar inte. Knuffa mig inte just nu. Låt mig bara... välja hur det ska gå över den här gången. Låt mig välja den onda vägen. Den som kanske sliter mig mer sönder än sätter mig samman. Men jag har gjort det här förut. Pappa dog. Pappa dog och visst, det finns fortfarande dagar när jag inte vill förstå det. Inte kan ta till mig att öronvargen är död och begraven mitt framför ögonen på mig. Att jag lät dem. Att jag lät honom. Att jag tillät.
Men större delen av min vakna tid så är pappa död. Och klarar jag att möta det varje dag, varje timme, så ska jag klara av att möta mig själv varje dag, varje timme. Det måste bara sluta göra så ont i mig. Det måste bara sluta gå sönder överallt där jag hysteriskt tejpar och limmar och spikar. Jag måste bara bli vän med mig själv, försöka tycka om det som faktiskt finns kvar i mig. Av mig. Som inte har blivit förintat och förstört det senaste halvåret. Försöka se att det som finns kvar inte bara är dåligt, att det som tagits ifrån mig inte var det enda goda och bra som fanns. Att det måste finnas mer. Någonstans i mig måste det finnas något jag kan tycka om. Jag ska bara hitta mig själv i kaoset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar