Vi är hemma.

Indien har gett mig obeskrivligt mycket, samtidigt som det tog något från mig som jag inte kan sätta fingrarna på, men jag kan inte känna att det fattas mig. Vad som däremot fattas mig är Indien. Jag har gjort klassikern och fått blodad tand och vill inget hellre än tillbaka. Till allt. Till ingentinget, impulsen, paniken, kaoset, dammet, oljuden, maten, människorna, religionerna och gästfriheten (även om jag fick uppleva årets största gästfrihet när jag kom fram till Malmö och fick flytta in i Sofielundskollektivet).

Men det är fint att vara hemma. I mitt Malmö. Indien har fått mig att inse hur obeskrivligt viktiga mina vänner är för mig. Då min familj är vad den är, har mina vänner fått klä på sig rollen som familj, och jag älskar dem för att de låter mig klä på dem en så tung roll. Men hur kan jag låta bli, när de iklär den med sådan elegans och storhet?

Hemma. Dags att köpa en kalender och återvända till verkligheten.