Riset och jag bestämde oss för att äta riktig mat för en gångs skull under vår gemensamma semester. Jag har inte ätit majskolvar sen jag var... tio, kanske? Lyckan var total och fantastiskt välsmakande. Det är en konst, det där, att äta majskolvar. Mitt hjärta åker hem imorgon, vilket innebär att en vecka av min semester är avverkad. Jag tröstar mig med att jag åker till Göteborg och Way Out West om en vecka. Det livsfarligt att längta till något när det är semester. Kontentan blir att dagarna flyger iväg i längtan. Semesterns dubbelmoral?