Himlen är lika sur som jag varit den senaste veckan. Jag gillar mulna kvällar. Det får gärna regna. Hårt regn som smattrar och förintas när de kraschlandar på marken. Så länge jag är inomhus. Och kan höra regnorkestern med ett förnöjt leende under en filt.
Ikväll är bara en i raden av kvällar som jag kommer önska att Lennart Persson fick leva i 58 år till, gärna för alltid. Vi förlorade något fint där, den 18 maj. Något jävligt exceptionellt.
Markus Larsson (en mysig smygkärlek), skrev "...Jag ska aldrig mer träffa honom i livet, och det sista jag minns är att Lennart Persson håller ett långt och innerligt hyllningstal till en stor och livslång kärlek. Det handlar inte om en kvinna eller Elvis Presley. Det är bara några minuter kvar innan The Cramps går på scenen och Lennart kan inte sluta prata om bacon".
Vi borde ha fler Markus Larsson i vårt Sverige, och vi borde verkligen ha en livs levande Lennart Persson. Som kan inspirera mig och hylla band som senare kommer att vara något utav mina käraste. Just tack vare Honom.