Idag var en händelserik dag på jobbet. Både prins Carl Filip och min ack så älskade Jens Lapidus var där. När jag insåg att det var Jens i egen hög person började jag svamla och mumla rinkebysvenska samtidigt som jag försökte låta intelligent med ett rikt ordförråd. Allt gick åt helvete, naturligtvis. Ulla försökte ta smygbilder på prisen samtidigt som hon muttrade "mamma kommer ju bli så glad, men man borde ju fråga. måste han röra sig hela tiden, blir ju suddigt. fan, man borde fråga om lov, egentligen. men han borde ju vara van, jag tror ingen annan frågar heller. han borde ju ha råd att klä sig lite snyggare, tycker man. fan nu såg han mig. helvete." och Madelen skuttade runt i korridoren och trallade "prinsen, PRINSEN, såg du prinsen, My? ful keps, ja. Men ändå P R I N S E N."

Och ja, man behöver ha någon slags rubbning för att kunna jobba på Sturup.