we mostly fall, we mostly run

Jag gick hem från min syster idag. Jag brukar vanligtvis ta bussen då min annars så slösande själ förvandlas snål och använder busskortet (mest för att känna att jag åker annat än till jobbet med det.) Det blåste otroligt, men Marianne har rätt, att gå hjälper att rensa tankarna. Kanske inte rensa, men tänka dem i lugn och ro. Pappaminnena gör ont ikväll, dom gör så förbaskat ont att jag bara vill skrika men framför allt gråta. Ett dåligt samvete kan inte bli rent när allt tyder på att det är kolsvart med all rätt. Förlåt, förlåt för att jag inte tog vara på tiden, förlåt att jag inte klarade av att acceptera att du skulle försvinna, förlåt att du var ensam så mycket, förlåt att du fick åka själv till sjukhuset, förlåt att jag inte fanns där, förlåt att du satt ensam när du fick veta att du skulle dö. Jag kan inte göra något ogjort,


och jag kommer alltid få leva med bilden av dig ensam med nyheten att du ska dö. Och när läkaren frågade "bor du ensam" fick du svara ja. Och jag måste alltid leva med det på näthinnan, och jag måste alltid leva med du var ensam, och jag måste alltid leva med att du kände dig ensam och lämnad. Inget kan få mig att tro något annat. Jag övergav dig och du var ensam och förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och inse ett år tidigare att dagarna var räknade och att jag kunde suttit med dig på sjukhuset, tagit din hand, och svarat att du inte var ensam. Att vi var där, att jag var där. Men innerst inne, så tror jag inte att du själv ansåg att vi var det. Förlåt.