Så sitter jag här med mitt hundrade inlägg och vet inte vad jag ska göra av det. Sitter i firande stund på sambons dator, då hon förtjust småfnissar till SATC the movie på min. Både två ser nog ytterst söta ut med våra koppar i högsta hugg och roade blickar. Har nyss läst igenom ÖVNINGSUPPGIFT 4, som hon ska lämna in imorgon, och hela mitt jag fylls av enorm stolthet över att vara hennes vän. Hon är en fantastisk människa med förvånande syn. Mitt etthundrade inlägg handlar alltså om människan jag skulle kunna dö för. Jag vet att jag säkert säger sånt ofta, men om alla tänker efter har Marianne alltid varit det bästa man kan jämföras med, enligt mig. På tjugo år har jag nog hunnit med minst dubbelt så många bästa vänner, men hon har varit med under alla långa och delvis förjävliga år, och är fortfarande den människa jag vill prata med när hela jag vänds ut och in och inte kan andas, se, eller tänka på egen hand. Då finns hon där. Med mer klokhet än vad som rimligtvis bör rymmas i en så otroligt smal kropp. Och så andas jag i en vecka till. Hon är min bättre hälft och jag älskar henne villkorslöst. Sov gott, mina vänner.