Läste nyss igenom senaste numret av Filter och avslutade med numrets guldkorn, Oasisintervjun. Och här sitter jag, nyläst och inspirerad och vill lyssna på en Oasis skiva. Varför äger jag då ingen? Det förvånar mig, jag har alltid känt mig som någon som har en liten Oasis bland alla hundra skivor jag faktiskt äger. Visst, över hälften är kvar hemma hos mamma, men det är det faktum att jag vet att jag verkligen inte äger en som gör mig lite ledsen. Nu får jag youtuba diverse låtar och det är, som ni säkert förstår, inte alls lika tillfredställande. Här behövs det en cigg på den oförskämt soliga balkongen. (Marianne lever, så ni vet.)