Jag känner mig förvånansvärt överlevd, för att ha jobbat lördag. I vanliga fall brukar man nämligen inte vara i stånd att ens ta sig upp för sin egen trappa. För att inte tala om trappan från omklädningsrummet och upp igen. Men idag är jag ganska levande. Och Woffe körde mig hem, varje dag utan flygbuss är en bra dag.

Sofie: är du kvar när jag kommer hem från australien i februari?
My: nej förhoppningsvis har jag ett annat jobb då
Sofie: åh.. vad synd...

Detta gjorde mig jätteglad. Verkligen skitglad. Dagen blev så mycket lättare och varje bong med mat som dök upp kändes lite lättare. Folk tycker om mig på mitt jobb. Folk vill att jag ska jobba kvar. Kändes nästan som ett hallelujah moment. Inte för att jag någonsin varit i kontakt med Gud. Han verkar vara en sur och bitter gubbe.

Jag längtar f.ö tills jag hittar tredje och sista delen av Berlinerpopplarna. Kan vara det absolut bästa jag läst på länge.