Mycket har förändrats sen igår. Jag är inte längre i Malmö, jag är inte heller längre i Småland, och lär inte heller befinna mig i Småland på många år framöver. Det jag kämpat med näbbar och klor för i 4 år har så nått sitt definitiva slut. Det är tomt och det gör ont och jag vet inte vad jag gör i september längre, men det var antagligen det finaste slutet vi kunde fått.

De två senaste dagarna har varit rakt igenom underbara. Igår spenderade jag fyra närmast apatiska timmar på Debasers uteservering med en kaffe i handen och en konstant cigg i den andra. När jag inte slumrade till på de fantastiska sofforna så njöt jag av att ha Tina bredvid mig. Denna lyx, denna glädje. Igår var en avgjort bra dag.
I lördags blev jag mött av min lilla fining på Centralen och tog ett gäng kaffe och pratade om allt som telefoner inte låtit oss tala om. Sen följde mitt hjärta med upp till Anna P och sa hej ett tag för att sedan lämna mig åt mitt festöde. Som kunde blivit farligare, men dessvärre stannade vid en enorm kö på mitt Debaser vilket gjorde att jag unnade mig en vegansk kycklingkebab för Jallajalla istället och vandrade hem. Nu skall jag och Oscar ge Anna en guidad tur i Trelleborg, DET NI! Se vad ni missar, SE VAD NI MISSAR!

Jag sitter på en extravagant dubbeldäckare med destination Malmö. Ord kan inte beskriva hur fantastiskt det var att vakna lycklig. Jag är ledig fram till torsdag, om ett par timmar ska jag få träffa människor jag värdesätter så högt att jag gärna dör för deras välmående och kommer göra så ända fram till onsdag, Minna Karolina Lundin fyller år och jag skall bli full för första gången på över en månad och ser fram emot allt vad det innebär och fan om inte regnet slutade så fort jag satte mig på denna Londoninspirerade buss och ersattes av sol. Busschauffören har till och med lovat mig en ciggpaus i Halmstad om 5 minuter.

Och snälla: http://www.youtube.com/watch?v=8uh7aDmV0sU&NR=1 älska den med mig. Ah!

Bittra dagar.

Pappa fyller år. Idag. Ångestattackerna överträffar varandra.

Fint tillägg i I hate myself and i want to die-playlisten: Miss Li - Is this the end. Grattis på födelsedagen älskade, mest fantastiska Oscar. Vi ses snart!

i have been terrified of changes, cause i've built my life around you (and i suppose all good things are born to die)

Alfred fick rätt. Bloggen pausade bara en vecka. Kanske. Livet är svårt just nu. Och tungt. För första gången i mitt eländiga liv har jag tappat lusten till det jag älskar mest - mat. Kilona rasar av mig och jag tackar gud och helvetet för att de visar barmhärtighet. Vad jag däremot saknar är sömnen. Den ljuva, omedvetna sömnen. Där man slipper känna. Slipper tänka. Slipper vara. Ett enda stort vakuum. Som jag knappt sett skymten av sen i torsdags. But you are a boomerang you'll see, you will come back to me.

Lägger ner bloggen och jag bah hejpårej.

När jag kom hem imorse hann jag inte mer än säga hej till Anna-Maria innan jag sov. Blev väckt av telefonen tusentals gånger och somnade om lika snällt igen och vaknade till sist vid 22. Över elva timmars sömn och jag är fortfarande trött som efter en veckas festival. Och om 4 timmar går vagnen till jobbet igen.
Men sommaren har för en gångs skull även satt sin stämpel på mig. Jag, My Lundström, som aldrig någonsin går genom sommaren med någon annan färg än likblek har mer färg än någonsin. Häpp!

Mina skor. Jag hyser inte en så stor kärlek till mycket annat. De håller på att gå ifrån mig, bokstavligt talat. Undertecknad äger många par, det gör hon. Men dessa. Det var love at first sight och aldrig har de svikit mig. Men nu.. Sulan vandrar inte tillsammans med resten av skon och småsten har blivit min ständiga kompanjon de dagar då jag unnar mig att bära dem. Är det någon som vet om man kan laga tygskor? xoxo sadgörl.

Om en timme sitter jag återigen på vagnen för att jobba natt. Förutom att jag jobbade över 3 timmar inatt så går det bra. Jag trivs men är trött på att ha olika arbetstider varje dag. En timanställds bekännelser. Jag är sliten redan. Och lär få jobba över inatt med. Nu ska jag ut i köket och krama mitt ris som jag försummat ända sedan jag kom hit.

Och: Jag saknar Malmö, allt som har med staden att göra. Människorna, gatorna, lukten, Debaser, ölen, solen, Möllan och ja, jag kan nästan sträcka mig så långt som att jag saknar bussarna. Nästan. Och sen saknar jag Johan. Mycket hela tiden nonstop. Distansförhållande var bevisligen inget för mig heller - egentligen. Men man tager vad man haver och snart, snart, snart.

Johanna och jag var ute och vandrade i Göteborg som blir mer och mer vackert för var solstråle som infinner sig (men jag saknar Malmö så att jag snart går sönder.) När vi som mest längtade efter en fikapaus med kaffe i mängder så snubblade vi förbi årets smultronställe - Hotell & Café Lilton. Med sin brittiska charm och underbara uteservering gick vi vilse i vår förtrollning och kom in bakvägen. Charmiga som vi är fick vi nybakad drömrulle med hel kanna kaffe för inga pengar alls. Jag är fortfarande lyrisk och närmast förälskad i så väl plats som personal.

Innan vi fann denna oas av lugn så drack vi en kaffe i Eriksberg och tog sedan båten (vilken min kära pojkvän rått garvade och åt ansåg att "man faktiskt inte åker") in till stan och strosade runt tills vi fann ovan nämnt paradis. Min ambition att till slut kunna vandra ensam i Göteborg utan att gå vilse samt hitta rätt utan att göra det av misstag börjar arta sig, men jag inser att jag är långt ifrån mogen att axla jobbet som guide. Vilket ju är himla synd, eftersom jag mer än gärna skulle vilja gå till Lilton på egen hand med en fantastisk bok och gott om tid inom det närmsta. Det är väl en förbaskad tur att jag fick ett visitkort där adress och telefonnummer står, i fall jag skulle gå vilse i mitt försök att hitta rätt.