Vet ni vad? Jag skulle hemskt gärna vara 15 igen. När jag var 15 brukade Amel spela musik för mig via MSN. Det var fint. 15 år, 2004, det kommer vara mitt år föralltid. Alla andra år flyter ihop till stora massor som inte går att skilja åt. Men 2004. 2004.

Idag var jag, Oscar och tillhörande farfar på loppis i Helsingborg. Först stod jag still och bara gapade, sen utbrast jag "TITTA PÅ ALLA BÖCKER!" tätt följt av "JA! DOSTOJEVSKIJ!" Jag kom hem med 22 böcker, 10 vinyler, en klänning, ett par skor, en orange pajfom och en väska. Och det kostade mig inte mer än 250 kronor. Jag anser mig nu förtjänt av titlen Loppisdrottning.

Det har varit en fantastisk dag, idag. Jag har funnit så otroligt många litterära mästerverk att jag skulle behöva två (om inte tre) månaders semester istället för endast en. Dostojevskij, Mann, Lagerlöf, Moberg, Strindberg, Parsons, Austen, Dickens, Nobokov och Orwell. Min bokhylla är så otroligt överbelarmad med böcker att jag nog måste investera i en till. Eller två.

PROJEKT: FÅ IGÅNG PROJEKTOR

Mitt ris är här. Med tårar i ögonen skriver jag det: mitt ris är här! Livet är så jävla fint när hon är här. Vi har "semester" (i ca 15 timmar) som alltid när vi ses. Det fula i den annars otroligt vackra kråksången är att hon åker hem imorgon igen. Till mitt fina Göteborg. Där jag med all säkerhet kommer spendera hela min semester - på enbart kärlek och musik. För pengar finns inga, men vem behöver pengar när jag har världens finaste ris?

Idag har varit en fantastisk (men alldeles för varm och mördande) dag med Malin. Världens, världens, världens bästa. Jag är så obotligt glad att vi är släkt. Släkt försvinner inte, aldrig helt, vare sig man vill det eller inte. Och hon är min, för alltid. Ljuva tanke. Och som sagt; värmen tar död på mig. Missförstå mig rätt: jag älskar sommaren, jag längtar efter den, drömmer om den, hyllar den och omtalar den i alla möjliga fina ord. Men jag är inte gjorde för dessa dar, jag rinner bort. Rinner.

På väg hem gick jag förbi Hemmakväll och då vi nyss pratat om Katitzi kunde jag inte längre stå emot den enorma lusten att äga denna fantastiska serie. Det jag glömt var den brutala sanningen som ett barn har förmågan att se förbi. Jag gråter, knyter näven och gråter igen. Fina, fina Katitzi, du är med mig nu, allt kommer bli bra.
Och den där ohälsosamma vänskapen med Isaac B. Singer verkar inte bli alls så ohälsosam som jag först hoppats på. Trollkarlen från Lublin verkar ha ett förbannat samvete, vilken bummer? Men allt som allt verkar det vara en fin om än emotionell liten berättelse.

Idag har varit Klibbigt. Man har kunnat ta på kletet i luften nästan. Men bara nästan. Som om Gud ville jävlas och gjorde klibbig luft med endast människohud som bevis. Äckligt. Imorgon är jag ledig och kan således sova precis hur jävla länge jag vill. Fantastiskt, så säg?
Jag insåg att jag var tvungen att välja en ny bok, trots att det kändes motigt efter Murakami. Men nu har jag och Isaac B. Singer gjort oss bekanta med varandra, alla måste ju vara vän med en Nobelpristagare, eller? Jag tror det kan bli en fin vänskap med ytterst lite moralkakor och alldels fantastiskt mycket skam och skandal.