Idag har varit en fantastisk (men alldeles för varm och mördande) dag med Malin. Världens, världens, världens bästa. Jag är så obotligt glad att vi är släkt. Släkt försvinner inte, aldrig helt, vare sig man vill det eller inte. Och hon är min, för alltid. Ljuva tanke. Och som sagt; värmen tar död på mig. Missförstå mig rätt: jag älskar sommaren, jag längtar efter den, drömmer om den, hyllar den och omtalar den i alla möjliga fina ord. Men jag är inte gjorde för dessa dar, jag rinner bort. Rinner.

På väg hem gick jag förbi Hemmakväll och då vi nyss pratat om Katitzi kunde jag inte längre stå emot den enorma lusten att äga denna fantastiska serie. Det jag glömt var den brutala sanningen som ett barn har förmågan att se förbi. Jag gråter, knyter näven och gråter igen. Fina, fina Katitzi, du är med mig nu, allt kommer bli bra.
Och den där ohälsosamma vänskapen med Isaac B. Singer verkar inte bli alls så ohälsosam som jag först hoppats på. Trollkarlen från Lublin verkar ha ett förbannat samvete, vilken bummer? Men allt som allt verkar det vara en fin om än emotionell liten berättelse.