I måndags var jag, My Lundström, på fotboll. Johan och jag åkte till Kalmar och såg AIK - Kalmar FF. Inte nog med att jag stod i klacken, skrek spontant på rätt ställen och förstod nästan allting, vi vann dessutom. Naturligtvis berodde det på mitt stöd, jag som inte kunde en enda ramsa och bara skrattade till "vi är dom som vinner mest" (eftersom dom allt som oftast förlorar.) Utöver vinsten frös jag. Jag frös som jag aldrig frusit förr.
Medlemsfesten på Folkets Hus i lördags var det värsta jag varit med om någonsin. Alla kategorier. Det var bara sent 90-tal och tjejer som inte förstått att underkläder är menade att bäras just under kläder och jag kände mig som en sur pensionär så vi flydde vid 23 och jag tror inte att jag kommer gå på så många fler fester i Emmaboda. Jag är ärrad för livet.

Nu skall jag flytta ut från Sofielundskollektivet och in hos Anna P. Istället för att tänka på hur trött jag är på att flytta runt tänker jag se det fantastiska i att få träffa Anna nästan varje dag!