Igår träffade jag min storasyster. Gömde mig i hennes fristad bland husdjur, fotoalbum och Lundströminnen. Mindes, ältade, försökte förstå, inse. Klappade djur och stirrade på ösregnet. Jag vågar inte räkna hur många gånger hon tagit allt stort och sprängt det i små små bitar för att sen gå igenom dem bit för bit tills jag kan andas igen. Jag älskar henne. Hon är klippan. Osjälvisk och alltid, alltid där. Vad hon själv än tror, så är hon det bästa den här sjuka cirkusläkten har. Det bästa jag vet. Tack för att jag föddes in i släkten där du finns.