LEND ME YOUR HEART AND I'LL JUST LET YOU FALL

Vet ni vad? Stina Wallin är så himla fin. Tack för att du är hemma igen.

don't come closer or i'll have to go (i knew all the rules but the rules did not know me)

I've been so quickly set free

Noah And The Whale – I Have Nothing

Just nu. Jag orkar inte. Knuffa mig inte just nu. Låt mig bara... välja hur det ska gå över den här gången. Låt mig välja den onda vägen. Den som kanske sliter mig mer sönder än sätter mig samman. Men jag har gjort det här förut. Pappa dog. Pappa dog och visst, det finns fortfarande dagar när jag inte vill förstå det. Inte kan ta till mig att öronvargen är död och begraven mitt framför ögonen på mig. Att jag lät dem. Att jag lät honom. Att jag tillät.
Men större delen av min vakna tid så är pappa död. Och klarar jag att möta det varje dag, varje timme, så ska jag klara av att möta mig själv varje dag, varje timme. Det måste bara sluta göra så ont i mig. Det måste bara sluta gå sönder överallt där jag hysteriskt tejpar och limmar och spikar. Jag måste bara bli vän med mig själv, försöka tycka om det som faktiskt finns kvar i mig. Av mig. Som inte har blivit förintat och förstört det senaste halvåret. Försöka se att det som finns kvar inte bara är dåligt, att det som tagits ifrån mig inte var det enda goda och bra som fanns. Att det måste finnas mer. Någonstans i mig måste det finnas något jag kan tycka om. Jag ska bara hitta mig själv i kaoset.

Verkligheten kom ifatt mig någon gång igår. Ångestattackerna avlöser varandra och jag vet inte när allt färgades grått och svart. Det är mycket nu. På sant. Det är så mycket att jag har skrivit sönder min kalender med ångest och stress och hat och sorg och panik. Mest panik. Och ångest. Vi går hand i hand, ångesten och jag. Lite som ler- och långhalm. Bästisar sedan födseln. Påtvingade varandra utan att egentligen vilja och har varit vänner så länge att vi inte längre vet varför. Och ingen av oss vet hur man avslutar en relation heller. För jag har ju separationsångest. Vilket är släkt med ångesten. Och då blev ju allt svårare. Gör man sig ovän med en i släkten faller lätt alla andra på. Liksom.

Och jag som tänkte skriva en lista på varför jag avskyr att sitta bredvid människor på bussen, men med risk för att ge mig själv en ny ångestattack genom att skriva ner dem en för en och inse att listan aldrig tar slut, så låter jag nog bli. Jag tror inte att jag är hel. Det känns som att allt i mig har gått sönder och jag vet bara att jag låtit mig själv gå sönder länge. Och att resultatet borde varit väntat och att jag måste ta tag i det. Imorgon. Imorgon.

Idag är det påskafton. Av alla förbannade högtider Sverige svänger med så är påsken min absoluta favorit. Missförstå mig rätt: jag gillar ingen annan högtid men finner påsken ganska trevlig. Det är små gula grejer överallt som man kan få missta för sol och folk är glada och ångestbefriade i all sin påskighet.

Naturligtvis skulle helvetesfärden till mamma mitt ute i ingenstans inte bara vara lika dryg som vanligt. Bussen passar på att få trippelpunktering och där blir jag stående, 45 minuter på motorvägen 5 kilometer från Vellinge Ängar. Ja, jag var (läs: är. Jag är trots allt långsint) bitter, men jag vågade inte sitta inne i bussen för den gungade och hade sig och det var förbannat kallt ute. Hade jag vetat att jag skulle spendera min eftermiddag på en blåsig motorväg hade jag naturligtvis klätt mig lite mindre optimistiskt.

Just det, jag betalade nyss räkningar. Kvarstående saldo är svindlande 946 kronor. Menesåatteh: GLAD PÅSK PÅREJ!

Smauland är bra. Idag har jag gått omkring i Kälmah och kollat på fina hus jag drömmer om att äga en dag. Samtliga har den obligatoriska litteratur- och kaffetrappan. Tänk om jag hade haft råd med ett litet korsvirkeshus.