Jag kollade igenom mina bilder från Way Out West för första gången för ett par minuter sen. Chocken jag får då är obeskrivlig. Jag står oskyldigt och poserar med GODIS (note to self: gör aldrig det igen) och vem är i bakgrunden? Så fantastiskt otroligt jättechockande. Om bakgrunden såg vad jag stod och posade lyckligt med kan jag lova att mina redan obefintliga chanser sjönk med fler procent än jag kan räkna till. Så fantastiskt typiskt mig. Nåja.

Nu är allt som det skall vara. Blod är det nya svart! Kan väl i tysthet vara tacksam över att sommaren är över och att gå barbent inte längre är ett lika självklart alternativ. Jag är väl kanske lite trött på att känna mig som Pippi, Maddicken och Lotta. Nu kan jag i alla fall skamset dölja mitt dåliga balanssinne med tjocka strumpbyxor. Handen får bli ett senare projekt.

Mamma har skaffat Facebook. Jag lovar att det är min bror som ligger bakom denna vulgära integritetsattack. Den lilla parasiten.

Nu är vi nöjda, Christer och jag.

Kristallen kommer alltid vara en av de mest underhållande galor jag vet. Men det är nog för att Kristallen och jag, vi är tighta. Kolla bara:
Kobra vann. Mia och Klara vann. Antikrundan vann (även om jag gärna hade sett en delad förstaplats, enbart för att jag fullkomligt älskar de sarkastiska insticken i Halv åtta hos mig), och gamla goda På spåret vann, tack och lov. (OS i Peking, ett pris? störtlöjligt!)

Lilla Christer då, tänker väl ni? Johodå, jag spådde rätt i dunfjädrarna jag låg på. Visst sköts den upp, inte i rymden men tills 05:59. Ganska tramsig tid, tycker ni inte? Luktar misslyckande, tycker ni inte? Jag slår vad att om inte farkosten skjuts upp ytterligare en gång så skjuts minutrarna fram ett snäpp. Varför göra sig speciella? Varför inte bara säga 06.00 svensk tid?

Ändå känner jag peppen. Nu lyfter vi!

Om 5 timmar och 27 minuter är det dags för Fuglesangs tredje och sista försök att ta sig upp bland stjärnor och kometer. Jag kan inte riktigt förklara varför detta fascinerar mig så mycket. Vanligtvis tycker jag att rymdgubbar och spacemat är ofantligt tråkigt att veta något om. Men just Fuglesang, han har något han. Sen är jag å andra sidan en särdeles stark pessimist och tror naturligtvis inte att det lilla rymskeppet kommer lämna plattan - och känner en pervers glädje inför detta.

Charlottes söta lilla rara pojkvän David övernattar på vår soffa tills lördag. Malva sover borta. Och här ligger jag i min säng och peppar en rymdfärd som antagligen uteblir. Inget är som det ska på södra förstadsgatan 119.

Fuglesang, nu får du väl ändå åka snart?