Bloggen har varit dyster ett par dagar, jag vet. Jag tror att jag burit på sorg. Oscar har, geografiskt sett, flyttat nästan ett helt Sverige ifrån mig. Nu tänker ni att det väl inte är hela världen och att den därmed inte förtjänar att svartmålas för detta. Men det gör den. Och jag kan inte förklara det. Däremot, så skall jag för allt vad jag är värd, försöka belysa de lyckliga stunderna hädanefter. För att bloggen inte skall bli en levande dödsannons.

Mamma fyllde år idag. Mina mostrar med respektive kom ner från Jönköping och det har varit fint. Verkligen helt fantastiskt underbart fint. Min släkt är underbar, och helt fantastiskt roliga. Marianne (moster) sitter och tittar på biotherm krämen mamma fick av oss i present och säger "ja' se! Dä står på utrikiska, det sa' stå på svänska! DET SA' STÅ PÅ SVÄNSKA"

och hör sen. det sa' stå på svänska.

PÅ STIGAR GÅR MAN ALDRIG RIKTIGT ENSAM

Klockan är tio över fem på morgonen. Fåglarna sa godmorgon för ungefär en halvtimme sedan och himlen har förberett sig för den fjärde augusti utan att jag ens har märkt det. Man kan tycka att jag borde vara tröttare efter att ha avverkat 366 sidor sedan klockan ett, men nej. Sömnen verkar inte hålla mig i handen inatt. John Blund, varför är vi ovänner?

Att lyssna på Lundell får mig att minnas en jul för flera år sen när mamma köpte en av hans skivor till sig själv i julklapp och skrev "från tomten". Pappa stirrade ilsket på skivan hela kvällen och muttrade "inte fan har tomten så dålig musiksmak". Någon vecka senare gjorde pappa sig av med skivan i smyg och sa "sån skit kan vi inte lyssna på, Mysan", mamma undrar än idag vart den där skivan tog vägen och jag har inte hjärta att svärta ner pappas minne med sanningen. Åh, lilla pappa.

Det har regnat idag. Lyckan när jag vaknade var total. Jag har nämligen ett par nya gummistövlar, förstår ni, och är väldigt förtjust. Nu sitter jag och gummistövlarna med Ulf Lundell på balkongen där vi kedjeröker, sjunger Desperado och tittar på regnet som öser ner och nästan rör vid kroppen.

Ett hål i mitt hjärta

Klockan elva hämtade Oscar med tillhörande pappa mig på Dalaplan. Målet var Malmö C, där mitt hjärta skulle förlora lite kraft och ett par kugghjul det gjort sig ytterst förtjust i. I två timmar kedjerökte vi på trappan, drack kaffe och dömde ut varenda gosse som gick förbi med "ja tack" eller "nej för helvete". Jag valde att inte tänka på vad som väntade mig och hatade i tysthet klockan för att den valt att fungera idag av alla dagar. Inte ens en försening kunde han ge mig, Gudjäveln.
När jag hjälpte min schlagersessa på tåget med sina förklarligt tunga väskor tänkte jag "det här går bra det här går bra det här går bra", sen kramade han mig och jag tänkte "det här går bra det här går bra det här går bra" och när jag gick av tåget började jag gråta. Ett stilla regn föll och vägrade sluta. Muttrande "det var väl självaste FAN" gick jag bort från tåget och bort från mina kugghjul, som fem minuter senare satte av mot Sundsvall. Det är tomt och det gör ont.

Nu, precis nu, och helt utan rimlig förklaring blev allt skitdåligt. Jag vill hoppa framför skramlande tåg utan lokförare eller drunkna i de vildaste vatten där bara fiskarna tävlar med mig om att nå djupet först. Sömn kom, för det här orkar jag inte med.