Prinsessan i mitt liv har så äntligen införskaffat en ny dator. Prinsen (som jag får gestalta i vår lilla saga då Oscar onekligen måste bli en prinsessa) fick infinna sig i borgen och installera diverse nödvändigheter. Jag ska om en timmes tid ta bussen in till Malmö och Malva där det skall adventsglöggas.
Imorgon återvänder jag så till livets måsten igen. Ibland känns det som att Sturup ofrivilligt blivit mitt hem och lägenheten i Malmö en temporär sovplats då jag inte är i tjänst.

Idag var också en dag i skitets tecken, (alla dagar där jag måste jobba på jobbet istället för att sitta i vårt bortprioriterade fikarum och läsa Shantaram är en skitdag) Men imorgon, bara imorgon också. 9-16, sen är jag ledig en hel helg. GAH! CRAVINGS! Karolina har tatuerat sig, creepy. Jag är stolt över dig, baby!

För er som sitter hemma och undrar så var det en skitdag, denna dag. Jag avskyr Thaiturister. Verkligen avskyr. Svenskar är ett jävla pack. Jag jobbade 12.30 - 01.00, och ska ta bussen 09.26 imorgon igen. Kul. Jättekul.
Och idag var Woffes sista dag. Nu är han borta till den sista juni för att se världen i ett halvår. Jag kommer sakna honom något fruktansvärt. Insåg i bilen hem att jag kommer behöva stanna kvar på Sturup till juni för att få träffa honom igen, och kom på mig själv med att tycka att det är värt det. Lilla Woffie.

Min fantastiskt braiga dag slutade när jag såg DET HÄR, kul dag jag kommer få idag då!!!!!

Jag har crackat mitt Sims fel så jag kan varken flytta hemifrån, måla om, lägga golv eller fixa rabatter. Alltså känns det meningslöst så fort barnen blir stora och föräldrarna gamla. Jag har redan hunnit fostra tre genier och en författare. Samtliga blev dränkta i poolen. Jag kommer bli en fin mor.

gypsy blood

http://www.myspace.com/trubbelforever, denna vill jag dansa till inatt. Världsfin kväll med min lilla bög.

we mostly fall, we mostly run

Jag gick hem från min syster idag. Jag brukar vanligtvis ta bussen då min annars så slösande själ förvandlas snål och använder busskortet (mest för att känna att jag åker annat än till jobbet med det.) Det blåste otroligt, men Marianne har rätt, att gå hjälper att rensa tankarna. Kanske inte rensa, men tänka dem i lugn och ro. Pappaminnena gör ont ikväll, dom gör så förbaskat ont att jag bara vill skrika men framför allt gråta. Ett dåligt samvete kan inte bli rent när allt tyder på att det är kolsvart med all rätt. Förlåt, förlåt för att jag inte tog vara på tiden, förlåt att jag inte klarade av att acceptera att du skulle försvinna, förlåt att du var ensam så mycket, förlåt att du fick åka själv till sjukhuset, förlåt att jag inte fanns där, förlåt att du satt ensam när du fick veta att du skulle dö. Jag kan inte göra något ogjort,


och jag kommer alltid få leva med bilden av dig ensam med nyheten att du ska dö. Och när läkaren frågade "bor du ensam" fick du svara ja. Och jag måste alltid leva med det på näthinnan, och jag måste alltid leva med du var ensam, och jag måste alltid leva med att du kände dig ensam och lämnad. Inget kan få mig att tro något annat. Jag övergav dig och du var ensam och förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och inse ett år tidigare att dagarna var räknade och att jag kunde suttit med dig på sjukhuset, tagit din hand, och svarat att du inte var ensam. Att vi var där, att jag var där. Men innerst inne, så tror jag inte att du själv ansåg att vi var det. Förlåt.