Seas too far to reach

Jag saknar pappa. Jag vill kunna krama honom och säga att jag saknar honom.
Bara en endaste gång.
Höra hans röst en gång till.
Känna pappadoften en gång till.
Fira jul med honom en gång till.
Beundra hans pepparkakshus en gång till.
Äta hans mat en gång till.
Höra honom vissla en gång till.
Se öronvargen en gång till.
Skratta med honom en gång till.
Uppskatta honom en gång till.
Berätta hur mycket han betyder för mig en gång till.
Höra hans skämt en gång till.
Gå till hans lägenhet och se honom öppna dörren en gång till.
Lyssna på vinyler med honom en gång till.
Klia honom på ryggen en gång till.
Se Karl Bertil Jonssons julafton med honom en gång till.
Bugga med honom en gång till.
Få bokundervisning av honom en gång till.
Bli utskälld av honom en gång till.
Bli kallad Mysan av honom en gång till.
Få beröm av honom en gång till.

Jag förtränger det, det blir min död om jag inte förtränger hur jävla ont det gör. Det får inte bli min vardag för då går jag under.
Jag vill slippa inse att han aldrig kommer tillbaka och jag vill slippa glömma bort det för att sedan bli påmind igen.

När jag åkte bussen hem (det var kallt, jag frös, och hade en massa smutsig arbetstvätt att bära på) gick där på en kille två hållplatser senare. Innan bussen hinner köra går han fram till chauffören och säger "det låg en väska på min plats, jag tror att det kan vara damens som gick av, skulle du kunna stanna så jag kan springa ifatt henne?" på vilket busschauffören säger ja. Killen RUSAR ut, ger väskan till tanten som tacksamt kramar om honom av förvåning och han springer tillbaka till bussen, och säger "tack så jättemycket för att du stannade, verkligen skitsnällt" till chaffisen. Jag blev rörd. Att vara så osjälvisk, och sedan säga TACK till någon, när det var han som var hjälten.

Call in the backup and the backup comes
Nobody can help you if you won't
Inside your chest your heart is just hurt
Behind your eyes a need replaced a want

Allt gott jag sa om att jobba är tillbakataget och glömt, okej? Mina fötter är inte vana vid att stå på betong golv i 10-15 timmar. Min kropp är inte van öht. Jag var helt död när jag kom hem igår, idag är lite bättre men fan inte mycket. Foten är arg på mig och jag är arg på Sterling och dess konkurs.
Jag har kommit på mig själv med att längta till julen. Inte julafton, men alla dagarna runt omkring julafton. Advent, julmarknader, bak och mat, glögg, tända ljus, dofterna. I år ska bli en fin jul, det har jag bestämt.

Don't fall in love with everyone you see

Imorgon skall jag återgå till Livet. Eller helvetet. Det beror sig på hur man är som människa. Vanligtvis är jag det till hälften tomma glaset men just nu känner jag mig tvärtom. Jag är uttråkad, kan tv tablån utantill och har inga fler serier att hamstra. Det ska bli skönt att jobba igen, träffa människor, hata människor, stressas av människor, UNDERBART! Foten är inte riktigt vän med mig än, men det får gå ändå. Jag har till och med en mobiltelefon igen, vänner! Hittade en gammal stackare som får duga tills jag varit med den andra på hälsokur.

Jag och foten har skyllt på regnet för vårt beteende. Vi har sedan tidig förmiddag tittat på film och serier utan något vidare avbrott. Det började med Pocahontas tätt följt av Rainman som ersattes av ett avsnitt Pushing Daisies som avlöstes av Virgin Suicides. Nu sitter vi i skrivande stund med Gilmore Girls s02e07 på paus. Vi har övervägt att äta något om en stund.

Mellan de sju Gilmore avsnitten har jag hört att grannen nog blivit dumpad, av musiken att dömma. Tjejen har spelat minst 100 klassiska sörjelåtar för brutet förhållande. Vi lider med henne, foten och jag.

Igår var en mycket trevlig dag och kväll. Det är strålande solsken ute, vädret på dotan säger mig att graderna är hela 12c. Enastående. Min fot är dock öm utav bara helvete sen gårdagen och jag stannade inne när min bättre hälft bestämde sig för att en promenad är det enda rätta.