Jag är bitter. Ja, det vet både jag och alla som träffat mig i mer än en minut. Men ikväll insåg jag verkligen i vilken deprimerande grad jag befinner mig. Åkte tåg. Fruktansvärt många fulla minderåriga för att vara en torsdag och när jag går av hänger sig en utav de högljudda helvetena sig över en stång och asgarvar okontrollerat och jag tänker för mig själv "garva på du, helt onödigt då du ändå inte kommer minnas det imorgon" måste ta mitt bittra jag i kragen någon dag.

Bright Eyes. Letting off the Happiness. Det är ikväll i min ensamhet och måttligt abnorma sorgsenhet som jag återinser hur fantastiskt genomsyrad av sorg skivan är. Precis vad jag själv anser att jag behöver nu. Trots att jag vet att det är idiotiskt att anse att man behöver självmord på 10 spår när man redan känner sig ganska benägen att hoppa framför ett. Livet tar sina turer och ikväll är en värdelös kväll. Pull my hair, jag har slutat passa folk när jag passar dem. Jag vill antingen passa eller inte passa alls. Att vara bra för stunden är en värdelös sak. Och känsla. Jag vet att jag kan hitta bättre vänner. Och jag vill inte behöva tävla om dem jag har. Nu ska jag och min genomdeprimerade kropp gå och lägga oss. Det var skönt att höra Oscars röst ikväll i alla fall.

Det bästa med att komma till jobbet idag var:

1. Både Johanna och Melanie utbrast "Myyyy!!!" och såg glad-glada ut. Det lönar sig att vara ledig. Jag kände mig omtyckt och älskade världen i minst en timme.

2. Allt som var fel (min chef hittar alltid fel, det finns aldrig något som inte är fel) och som varit fel under de närmsta 9 dagarna var inte och kunde omöjligt vara mitt fel då jag varit ledig. Alltså kunde jag med lätt hjärta och glada smilband infinna mig på personalmötet (egentligen ett möte vars syfte är att påpeka alla fel och brister vi har i vårt sätt att arbeta, sannerligen upplyftande) klockan 12.00, då jag visste att jag omöjligtvis kunde anklagas för något alls. (Tji fick jag, f.ö. Min chef hittar alltid kryphål. Som att jag inte haft min namnskylt på mig de senaste två veckorna då den antingen är försvunnen eller hemma i Sarahs badrum)

3. Anna-Maria jobbade. Johanna + Melanie + Anna-Maria = världens bästa dag på jobbet.

Hemma från London. Det känns bättre än jag trodde när jag satt halvt gråtfärdig halvt dyngsur på flygbussen hem. Solen sken varenda dag i London och jag kommer hem till ösregn. Bittter. Men nu känns det bättre, jag har duschat, inte packat upp och ätit upp den sista biten Marabou som var menat som en liten present till Marianne. Men när den väl var betald kunde jag inte låta bli att äta upp den själv. That's me. Om ni undrar vad jag la alla mina pund på kan jag sammanfatta det med ett enda svenskt ord: fika. Andra kanske hade lagt 29,95 pund på ett fint plagg, men inte Marint, vi traskar in på ett litet café med italienskbrytande personal och äter afternoon tea för ovanämnd summa. Ganska missnöjda, om ni undrar. Marianne är som skapt för att passa barn, även om ingen trodde att detta var möjligt. Och jag saknar henne redan.

Sitter i min enda rena uppsättning kläder (om man kallar lila långkalsonger och orange tröja för en uppsättning) då resten snurrar runt i tvättstugans maskiner. Borde egentligen inte göra packningslista för en resa som inte varar i mer än fem dagar, men å andra sidan kommer jag glömma allt viktigt annars. Så, jag skriver packningslistor, jag är en Svensson (om man bortser från min nuvarande klädsel). Och äter kall purjolökspaj. Borde duscha men orkar inte. Maskinerna är klara om en kvart. Flyget går 21:50. Bör jag vara där en timme innan? Två? Jag ska för övrigt lyckas ta en taxi helt på egen hand i London. Var glada om jag kommer hem öht. xoxo

Idag spelar jag Too much love will kill you lite för många gånger och hänger läpp över anledningar jag inte ens orkar analysera. Jag behöver helt enkelt en kopp kaffe med Marianne imorgon. Det har jag behövt i flera veckor. Therese har åkt hem och det är ännu en gång tomt i mitt rum. Stökigheten doldes väl av hennes enorma luftmadrass och jag kan nu meddela att det ser ut som förväntat. Jag tröstar mig med att jag har tvättid imorgon innan jag åker. Jag älskar att tvätta. Särskillt med Incomplete på lite för hög volym. Den totala förnedringen. Och jag är smärtsamt medveten om att min skönsång säkerligen hörs klart och tydligt genom mina stängda dörrar.

Igår blev jag för övrigt oförskämt berusad hemma hos Charlotte. Hej kanin! Haha ååh, SÅ bra kväll.

Då mitt rum var kaotiskt senast jag hade besök tänkte jag ha det lite mer förspänt tills idag då Therse anländer till staden och är här för att stanna i hela tre dagar. Men eftersom jag är jag så är det naturligtvis inte förspänt på en endaste liten kvadratmeter och jag sitter i samma kaos som möter mig varje dag och det är inte första gången jag tänker tanken: bädda sängen på morgonen innan jag går till jobbet vore ett trevligt initiativ.
Så med andra ord kommer Therese få möta ungefär samma misär som min schlagersessa gjorde för en vecka sedan, skillnaden är dock att man kan se golvet denna gången, om man anstränger sig.. och knuffar lite på högarna på golvet.. Jag hoppas helt enkelt hon har överseende. xoxo