Såhär är det, min rakt igenom fantastiska pojkvän brukar säga att jag lagar världens godaste mat. Ni förstår ju att man får storhetsvansinne. Så i den milda grad att man ger sig på att baka bullar under kategorin "lättlagat". Katastrof, det är vad man kan kalla de 36 hittepå bullarna som nu ligger under bakduk och skäms. Jag funderar till och med på att slänga dem innan Johan hinner komma hem och säga att jag helt enkelt inte orkade baka några bullar med tomat- och oregano. Synd att han kommer se att mjölet är slut. Och tomaterna skamligt skändade och nerslängda i denna skitdeg. Tur att jag gjorde kickass snickersrutor igår. Men vem kan misslyckas med det, egentligen?

Hej, jag har det alldeles för bra för att det ska vara alldeles sant.

Något säger mig att jag blir borta en lång, lång tid.

Det var först för någon dag sedan som det slog mig vad det innebär att flytta. Innan har jag mest tänkt att alla ska följa med mig. Hela bunten. Jag har motvilligt fått inse att det inte är en endaste som faktiskt gör det.
Att lämna alla känns som att lämna mig själv. Låsa dörren och åka. Missförstå mig rätt, jag längtar efter att få flytta. Längtar efter något nytt och längtar efter att bli sambo med ett eget riktigt hem. Men ändå. Mina vänner. Min fina underbara gigantiska familj. Som alltid bara finns där, utan att fråga varför, när eller hur. De bara står där på dörrtrösklen och frågar var de behövs. Och ni behövs ju alltid, hela tiden, överallt. Vad ska jag göra utan er på armlängds avstånd? Fan.

Mamma och jag skulle styra upp sista avhämtningen på Södra Förstadsgatan och eftersom solen lös så tänkte jag och min hand- och magvärk att det var värt en liten runda på stan innan. På väg mot Myrorna blev jag stoppad av en liten Gudrun Sjödén-tant som bara ville säga att jag "var alldeles bedårande söt. Tänk vilken fröjd för ögat". Jag blev så glad att jag unnade mig både en glass och en välfylld påse naturgodis.

Visst var det längesen vi hade en olycka med My Lundström nu? Det tyckte mitt jobb också och fixade biffen (snarare grillade om min hand får yttra sig). Min hand har nu ett praktexemplar till brännskada och jag är så ynklig. Man tycker att jag borde ha vant mig (eller lärt mig) men det finns inget en Islandsförsening är så bra på som att sopa undan all varsamhet man en gång skaffat sig.
Jag är således ledig idag och sitter hemma och längtar till torsdag. Tanken har slagit mig att kanske ta en tur till myrorna men min hand gör ont och min mage likaså. Skulle bli imponerad om jag ens kan stå upprätt. Men solen lyser och jag tänker då inte hänga läpp.

Jag skickade en present till Johan på posten i onsdags och trodde inte att den skulle mottagas på ett så överlyckligt sätt. Känner mig som presentmästarnas presentmästare och funderar på hur jag ska kunna smälla än högre nästa gång.

Det är sol ute och sol inne och sol i sinne. Jag mår så lyckligt att jag min själ inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Nu ska jag diska bort mitt livs finaste vecka och längta tills nästa istället.