Något säger mig att jag blir borta en lång, lång tid.

Det var först för någon dag sedan som det slog mig vad det innebär att flytta. Innan har jag mest tänkt att alla ska följa med mig. Hela bunten. Jag har motvilligt fått inse att det inte är en endaste som faktiskt gör det.
Att lämna alla känns som att lämna mig själv. Låsa dörren och åka. Missförstå mig rätt, jag längtar efter att få flytta. Längtar efter något nytt och längtar efter att bli sambo med ett eget riktigt hem. Men ändå. Mina vänner. Min fina underbara gigantiska familj. Som alltid bara finns där, utan att fråga varför, när eller hur. De bara står där på dörrtrösklen och frågar var de behövs. Och ni behövs ju alltid, hela tiden, överallt. Vad ska jag göra utan er på armlängds avstånd? Fan.

Mamma och jag skulle styra upp sista avhämtningen på Södra Förstadsgatan och eftersom solen lös så tänkte jag och min hand- och magvärk att det var värt en liten runda på stan innan. På väg mot Myrorna blev jag stoppad av en liten Gudrun Sjödén-tant som bara ville säga att jag "var alldeles bedårande söt. Tänk vilken fröjd för ögat". Jag blev så glad att jag unnade mig både en glass och en välfylld påse naturgodis.

Visst var det längesen vi hade en olycka med My Lundström nu? Det tyckte mitt jobb också och fixade biffen (snarare grillade om min hand får yttra sig). Min hand har nu ett praktexemplar till brännskada och jag är så ynklig. Man tycker att jag borde ha vant mig (eller lärt mig) men det finns inget en Islandsförsening är så bra på som att sopa undan all varsamhet man en gång skaffat sig.
Jag är således ledig idag och sitter hemma och längtar till torsdag. Tanken har slagit mig att kanske ta en tur till myrorna men min hand gör ont och min mage likaså. Skulle bli imponerad om jag ens kan stå upprätt. Men solen lyser och jag tänker då inte hänga läpp.

Jag skickade en present till Johan på posten i onsdags och trodde inte att den skulle mottagas på ett så överlyckligt sätt. Känner mig som presentmästarnas presentmästare och funderar på hur jag ska kunna smälla än högre nästa gång.

Det är sol ute och sol inne och sol i sinne. Jag mår så lyckligt att jag min själ inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Nu ska jag diska bort mitt livs finaste vecka och längta tills nästa istället.

Min dator har gått loco sen jag försökte installera Super Mario för PC på polska. Man kan ju tro att jag skulle anat ugglor i mossen men jag tänkte väl mest att polacker också gillar Super Mario. Nu har jag tolvtusen virus och en mycket ledsen dator som inte får använda youtube, google eller Den här datorn. Alltså en ganska ofunktionell dator. Men idag verkar vi ha en bra dag! Det firar jag med ännu en cigg med min fina Anna. (Flo och jag har en paus. Nu har jag försökt klara level 6 på tok för länge för att mitt ego ska klara mer)

Bjuder på en fin bild från min nationspremiär. Det var en fin kväll. Och billig öl. Som i och för sig var gratis.

När jag kom hem från Årets Mest Händelselösa Arbetsdag stod Anna och lagade mat, och vilken mat sedan! Jag åt så jag sprack och jag sprack och jag åt och så höll vi på tills det blev efterrätt och vi nästan skämdes över vårt beteende. När det slog oss att det ändå bara var vi två fortsatte vi vår hejdlösa matfest och avrundade med cigg i sängen tillsammans med Harald and Maud. Fint stycke film, det är nästan så jag vill tvinga er att se den.

Vad jag däremot inte vill utsätta er för är Diner Dash - Flo on the go. Jag är tillbaka i 2005 och kan inte sluta spela. Det känns som att jag tagit med mig jobbet hem - och gör ett gräsligt jobb dessutom. Jag. Kan. Inte. Klara. Level. Fem. LEVEL FEM, på ett förbannat barnspel. Det gör mig tokig. SKOGSTOKIG. Nu du, Flo, ska jag lära dig hur man är on the GO.