I wish i could be at two places at once. With you, oh with you.

I CAN MOVE THE MOUNTAINS. FOR YOU.

Igår var en impulsiv och bra kväll. Jakob bjöd på vin, Karolina bjöd på plats och sitt fenomenala sällskap och jag.. var bara där. Efter ett par om och många men betalade Jakob mitt inträde till Wonk och åh.. Alltså. Flator. Vilken grej. Och om någon timme åker StinaV, Erik och jag och ser Mumford & Sons i Köpenhamn. Fin helg.

LEND ME YOUR HEART AND I'LL JUST LET YOU FALL

Vet ni vad? Stina Wallin är så himla fin. Tack för att du är hemma igen.

don't come closer or i'll have to go (i knew all the rules but the rules did not know me)

I've been so quickly set free

Noah And The Whale – I Have Nothing

Just nu. Jag orkar inte. Knuffa mig inte just nu. Låt mig bara... välja hur det ska gå över den här gången. Låt mig välja den onda vägen. Den som kanske sliter mig mer sönder än sätter mig samman. Men jag har gjort det här förut. Pappa dog. Pappa dog och visst, det finns fortfarande dagar när jag inte vill förstå det. Inte kan ta till mig att öronvargen är död och begraven mitt framför ögonen på mig. Att jag lät dem. Att jag lät honom. Att jag tillät.
Men större delen av min vakna tid så är pappa död. Och klarar jag att möta det varje dag, varje timme, så ska jag klara av att möta mig själv varje dag, varje timme. Det måste bara sluta göra så ont i mig. Det måste bara sluta gå sönder överallt där jag hysteriskt tejpar och limmar och spikar. Jag måste bara bli vän med mig själv, försöka tycka om det som faktiskt finns kvar i mig. Av mig. Som inte har blivit förintat och förstört det senaste halvåret. Försöka se att det som finns kvar inte bara är dåligt, att det som tagits ifrån mig inte var det enda goda och bra som fanns. Att det måste finnas mer. Någonstans i mig måste det finnas något jag kan tycka om. Jag ska bara hitta mig själv i kaoset.

Verkligheten kom ifatt mig någon gång igår. Ångestattackerna avlöser varandra och jag vet inte när allt färgades grått och svart. Det är mycket nu. På sant. Det är så mycket att jag har skrivit sönder min kalender med ångest och stress och hat och sorg och panik. Mest panik. Och ångest. Vi går hand i hand, ångesten och jag. Lite som ler- och långhalm. Bästisar sedan födseln. Påtvingade varandra utan att egentligen vilja och har varit vänner så länge att vi inte längre vet varför. Och ingen av oss vet hur man avslutar en relation heller. För jag har ju separationsångest. Vilket är släkt med ångesten. Och då blev ju allt svårare. Gör man sig ovän med en i släkten faller lätt alla andra på. Liksom.

Och jag som tänkte skriva en lista på varför jag avskyr att sitta bredvid människor på bussen, men med risk för att ge mig själv en ny ångestattack genom att skriva ner dem en för en och inse att listan aldrig tar slut, så låter jag nog bli. Jag tror inte att jag är hel. Det känns som att allt i mig har gått sönder och jag vet bara att jag låtit mig själv gå sönder länge. Och att resultatet borde varit väntat och att jag måste ta tag i det. Imorgon. Imorgon.