let the sun wrap its arms around me

Jag missade min buss. Fast, i ärlighetens namn gör det inte så mycket. Jag börjar egentligen inte förrän 10.30, så jag ska inte sitta här och riva upp himmel och jord (vilket jag annars är väldigt förtjust i).
Min kamera har varit försvunnen, förresten. Den försvann samma kväll som jag upptäckte att Skägget gick förbi under min oturliga godisposering på Way och west. Men har jag vänt upp och ner på världen i ilska över min slarvighet? Icke! Och nu är den återfunnen! Jag känner att jag är på god väg att bli en bättre människa.

Och om lite mer än en vecka drar Pia och jag till Prag. Peppen!

Vi får inte skriva över lägenheten på oss, vi får inte hyra lägenheten i andra hand mer. Akelius är dumma i huvudet ännu en gång och vi är alltså hemlösa i november. Jag vet att det kommer lösa sig, men jag orkar verkligen inte flytta mer, och vår lägenhet är ju världens bästa.

Vem försöker jag lura? Det är måndag, världens tråkigaste veckodag. Men impuls fikan med Therese kan lätt bli kandidat till Veckans Bästa. Nåja.

Försjunken i elände som jag är, ack, ett allt för påtagligt elände, kommer man kanhända att förlåta mig om jag sökter en alltför obetydlig och kortvarig tröst i dessa spridda och flyktiga minnen.

När jag vaknade imorse bestämde jag mig för att det här ska bli en bra dag. Vare sig den innehåller inre kaos, tysta mobiltelefoner, elektriska stötar eller kallsupar. Come what may, idag ska bli veckans bästa.

David och jag kollar Talang. Det suger.

I'll be seeing you in all the old familiar places

LÄS MIG, SKRIKER HAN, LÄS MIG!