Att lyssna på Lundell får mig att minnas en jul för flera år sen när mamma köpte en av hans skivor till sig själv i julklapp och skrev "från tomten". Pappa stirrade ilsket på skivan hela kvällen och muttrade "inte fan har tomten så dålig musiksmak". Någon vecka senare gjorde pappa sig av med skivan i smyg och sa "sån skit kan vi inte lyssna på, Mysan", mamma undrar än idag vart den där skivan tog vägen och jag har inte hjärta att svärta ner pappas minne med sanningen. Åh, lilla pappa.

Det har regnat idag. Lyckan när jag vaknade var total. Jag har nämligen ett par nya gummistövlar, förstår ni, och är väldigt förtjust. Nu sitter jag och gummistövlarna med Ulf Lundell på balkongen där vi kedjeröker, sjunger Desperado och tittar på regnet som öser ner och nästan rör vid kroppen.

Ett hål i mitt hjärta

Klockan elva hämtade Oscar med tillhörande pappa mig på Dalaplan. Målet var Malmö C, där mitt hjärta skulle förlora lite kraft och ett par kugghjul det gjort sig ytterst förtjust i. I två timmar kedjerökte vi på trappan, drack kaffe och dömde ut varenda gosse som gick förbi med "ja tack" eller "nej för helvete". Jag valde att inte tänka på vad som väntade mig och hatade i tysthet klockan för att den valt att fungera idag av alla dagar. Inte ens en försening kunde han ge mig, Gudjäveln.
När jag hjälpte min schlagersessa på tåget med sina förklarligt tunga väskor tänkte jag "det här går bra det här går bra det här går bra", sen kramade han mig och jag tänkte "det här går bra det här går bra det här går bra" och när jag gick av tåget började jag gråta. Ett stilla regn föll och vägrade sluta. Muttrande "det var väl självaste FAN" gick jag bort från tåget och bort från mina kugghjul, som fem minuter senare satte av mot Sundsvall. Det är tomt och det gör ont.

Nu, precis nu, och helt utan rimlig förklaring blev allt skitdåligt. Jag vill hoppa framför skramlande tåg utan lokförare eller drunkna i de vildaste vatten där bara fiskarna tävlar med mig om att nå djupet först. Sömn kom, för det här orkar jag inte med.

Detär ingen hemlighet att jag är fantastiskt förtjust i Alex Schulman. Särskillt Oscar har fått utstå de mest långdragna kärleksförklaringar. Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på Sommar i P1 med just Alex Schulman. Jag gråter och ler om vartannat, och tror att jag vill läsa om hans bok. Nu.

Jag har bakishängt hemma hos Anna P med Emma. Tror att jag härmed kan få pris som Världens Tråkigaste Sällskap. Efter att ha fått förstå att människor faktiskt Kollar På TV, blev jag lite inspirerad, åkte hem och tänkte "nu jävlar skall det ses på tv!". Jag erkänner, jag gav upp efter 10 minuter. Var ser ni tjusningen med TV, gott folk?

Igår höll Mi låda. Jag inser nu, så här i efterhand, mitt misstag. Man skall aldrig ta med sig en hel bag in box till en tillställning - hur törstig du än är. Varför?
1: Det är klokt att låta alkoholen ta slut innan lusten att förtära den gör det. Annars mår du som undertecknad gör idag.
2: Du orkar aldrig hålla koll på en så stor låda en hel kväll. Alltså är du inte ensam om att förtära din lilla röda.
Men inte är jag bitter! Nej för tusan, jag skall för fem minuter sedan stå redo att gå till Anna P och fika. Schulmans söta lilla pappablogg har upphållt mig en kvart för länge. Det är fint att ha hans bloggosfär tillbaka i mitt liv igen. Han fattades mig, utan att jag ens har märkt det.

Det är ny månad. Augusti och snart står hösten för dörren. Jag vet, jag vet, man får inte säga så när man befinner sig i Sommarmånaden Augusti. Men jag gör det ändå. Det ska bli skönt med höst och färg och åh, jo, nog känner jag för höst alltid.