Imorgon är det midsommar, och jag som för första gången i mitt liv hoppats få jobba just imorgon, skall inte jobba. Tomt på kontot och ingen lust att fira svennebanan what so ever. Nä, godnatt.

Jag har inte kunnat sova ett dyft inatt, vilket kanske var tur i oturen då jag nyss sa ja till att jobba natt (och alltså är berättigad att sova middag utan att riskera tant-varningen). 00-08 och jag kommer bli kallad slampa hela natten. Är jag hemsk som tycker att det ska bli underbart? Nu ska jag gå och handla i det allt annat än tillfredställande vädret. Moln, vad är grejen med det?

För övrigt är jag inte i Småland längre och jag saknar Johan. Mycket.

Efter att ha läst Alfreds blogg och lyssnat på Utan dina andetag alldeles för många gånger får jag ångest när Linus och Facebook slänger följande bild i ansiktet på mig likt en välanvänd sur trasa:


Här ligger jag, lite halvhjärtat överviktig och Glee-sugen, och så påminner min låtsasbror mig om hur fantastisk lat och oambitiös jag är. Fy för satan, jag kanske borde vara i Afghanistan och posera med vapen jag med..

Nu är jag i Småland. Man skulle kunna tro att det är kul. Om det inte vore för fotbolls VM. Undertecknad ska i alla fall sätta sig ute i solen med Harry Potter. Trots högljudda protester från fotbollsfantatikern i vardagsrummet. Man kan ju tycka att han borde ge upp det där hoppet om att förälska mig i fotboll.

God morgon!

Jag har köpt en ny klänning. Ni vet när man går in i en affär för att handla strumpbyxor och går förbi ett gäng fina mönster, tar upp en utav dem, inser att det är en klänning, granskar i tre sekunder och mumlar "den var ju fin" och går till kassan med en klänning istället för de egentliga strumpbyxorna. Jag fullkomligt älskar femsekunders-shopping.

Potter och jag, vi övervinner allt. Jag har på en veckas tid slukat de första fyra böckerna och får ångest varje gång jag inser att det faktiskt tar slut-slut någon gång. Det vet jag ju sen de andra sju gångerna jag läst dem. Men tänk bara: Harry Potter-böcker som aldrig tar slut. Never ending story. Ah, det vore något det.

Imorgon är en lång dags färd mot natt och jag är nog nästan vaken i ren protest så att morgondagen skall låta bli att infinna sig alls. Men ju fortare jag somnar, desto snabbare får jag måndagen den 14 juni att gå över. Åh, nåja. John Blund: jag säger som SMK: i want you to hit me, as hard as you can!

Blogger har äntligen bestämt sig för att ha lite nyheter. Det tyckte jag var löjligt roligt och känner att jag nu gjort vad som står i min makt för att göra As much to myself as to you sommarfin! Eftersom det finns så fantastiskt mycket roligt att välja mellan kommer nog bloggen att ändra utseende som vore den schizofren, men räds inte, vänner! Någon gång finner den nog sitt rätta jag (men chansen är väl ungefär lika stor som att undertecknad någon gång skall bli en samlad och kontrollerad person med en smula lokalsinne.)

När jag var på väg hem ikväll tänkte jag verkligen inte på något annat än att sova (jag har dragit på mig en förkylning med tillhörande helveteshosta och är trött jämt och samt). Så kom jag hem till världens sötaste Jonna som var sällskapssjuk och började diska mitt i ett samtal och fortsatte så i en halvtimme tills disken helt plötsligt bara var klar. Sen slängde jag soporna och såg att "helvete, vad det ser ut under diskhon" och satte både mig och ovan nämnd på att skrubba och sortera och slänga. Köket gick från lite kaos (läs: kaotiskt på gränsen till hälsorisk) till riktigt trevligt. Så vi rökte ett par cigg för att fira och helt plötsligt var klockan nu: 00:03, och jag som skulle behövt sova vid tio. Nåja, det kommer ju en kväll imorgon med. Nu måste jag ju hänga lite med Harry P som blev försummad i städyran.

Vid 20.00 idag gick jag och Jonna utanför lägenheten för första gången på hela dagen (vi rökte till och med i köket för att slippa) för att gå och handla (godis, naturligtvis.)
Nu är det så här med mig, att varje gång jag testar nya saker så är de antingen äckliga eller direkt oätbara, alltså undviker jag gärna nya grejer tills någon annan köper dem och jag kan prova gratis. Nu var det bara jag som skulle ha smågodis, och jag fann en ny liten lakritsbit som jag inte ätit innan. Stålsatte mig och tog en, eftersom "den antagligen inte ens är god", och har naturligtvis alldeles nytt smakat det godaste lakritset i hela mitt liv. Summan av kardemumman är att jag sitter med ett halvt kilo (ja, ett halvt kilo. Denna kropp byggdes inte utav äpplen) som nu framstår som äckligt i kontrast till denna gudalakrits. Tusan.

Det är så typiskt mig. Jag läste ut Harry Potter och de vises sten lika fort som jag fick den och tänkte att det kanske dröjde innan jag skulle kunna få Hemligheternas kammare (tji fick jag, 10 timmar senare var den min) och började på en annan bok jag hade med mig upp mest för att få spårvagnen att gå fortare. Och nu är jag helt plötsligt fast i två världar. Plus min egen. Och jag som brukar tycka att min egen värld är mer än nog att gå vilse i.

Jag har förresten gått och köpt en ny dator - bara sådär! Glömde jag berätta det? Nåja, vi älskar i vilket fall varandra väldigt mycket. Vid sidan om datorn har jag för tillfället ett intensivt förhållande med Harry Potter igen och höll på att missa att gå av vagnen. Men det är ju så lätt hänt när Potter är i farten.

STUCK AGAIN
(GE MIG FLER SÄSONGER, NU!)

• 125 gram smör (eller margarin)
• 3 dl vetemjöl
• 1-2 dl socker
• 1-2 msk potatismjöl
• 3-4 deciliter skivad rabarber

Varför går tiden alltid så förbannat fort när jag är här? Hatar't.

Så här bra går vårt lägenhetsletande...