Jag mår illa. Och är trött. Mitt lilla ris och jag skall natta oss med en film i sedvanlig ordning, på duken ikväll: Harvey Krumpet. Istället för att åka till Johan på tisdag bestämde vi oss för att jag skall ta tåget imorgon istället. Himla bra grej, tycker jag.

Då min kamera är död och jag verkligen inte kan hitta laddaren i allt flyttkaos som råder (Anna-Marias rum ser ut som en iscensättning av Hela Havet Stormar) så får ni en bild från Babel förra fredagen istället! Stirra är det nya svarta.

Liseberg var a-w-e-s-o-m-e. Gud och jag hade ett litet samtal innan vi gick igenom entren och kom fram till att: fan, jag förtjänar väl ändå lite gött väder på min Lisebergsdebut? Tyvärr glömde vi ta ett snack om mitt öra, så den lurige jäkeln gav mig fint väder men skickade tillbaka öroninflamationen sen Indien med buller och bång. Idag hör jag inget på höger öra. Det är nice..

Idag är Dagen D. Jag skall förlora min Lisebergsoskuld, i regn. Vad är det här Gud? Är det så här vi ska ha det jämt och samt? Du kan inte hindra mig ändå, du vet ju det. Vi har redan planerat att köpa matchande ponchos och plaska runt för glatta livet. Alla hör ju att Gud bör ge mig sol. För allas säkerhet och trivsel. Trots rådande väderlek är jag mycket exalterad och förväntansfull. Kommer väl antagligen hem med en stukad fot eller ett sönderskrapat ben. Den som lever den vet!

Hänger hemma hos den här godingen och beter mig bedrövligt. För jag inte en sms-konversation så halvligger jag i soffan och gäspar med halvslutna ögon. Lite den idag - halvtjejen. Har fått oklanderligt god mat också. Åt tills jag skämdes och lyxade till det med ett par skedar B&J från värdens frys. Ambitionen var att dricka vin - jag avstyrde planen som i grunden var min egen (naturligtvis..) och har nu lyckats med bedriften att övertala till film istället. Lite den idag. Slackerstyle.

Kanske borde ta mig i min vintage krage och slänga upp lite grejer på Tradera. Cash is king, och jag är trött på att vara en simpel tjänare (kvalar in som narr snart).

DON'T YOU DIE ON ME, DEREK

Nu har jag varit framme i lite mer än ett dygn och vädret har varit lika varierande som mitt humör. Att flytta blev en enkel match när jag går av i Göteborg, fullständigt inställd på att lägga flera hundra på en taxi bara jag slipper bära en meter till, och möts av orden "min bror hämtar oss". Jag kan (såhär i efterhand) erkänna att jag var nära till tårar i det ögonblicket. Flytta aldrig mina vänner, det är bara tungt och omständigt.

Mina axlar värker och jag har inte kommit längre än till Malmö Central. Vi kan ju tacka gudarna för att det är Anna-Maria som ska möta mig. Hon är skyldig mig mycket på gnällkontot och det lär hon ju få betala idag. Bära, det är vad min fantasiska vän skall få göra. Tusen kilo med gnällig svans efter sig. Hej Göteborg!

Då varken jag eller Johan egentligen vill att jag ska åka hem imorgon tog vi våra sömndruckna kroppar och begav oss till Kalmar i jakt på födelsedagskläder till undertecknad så att jag kan ta ett lite senare tåg imorgon. Första timmen led jag av Johans dränkt-och-funnen-hundvalp uppsyn, tvingade på honom en kaffe och sen gick allt som en dans. Jag har nu alltså ännu mer kläder att bära hem och flytta runt på, men ack vilka fina kläder sedan! Nu: ostfest, rödvin & skräckfilm!

Kände att jag, för mitt eget egos bästa, behövde gottgöra för katastrofbullarna igår och gjorde dubbel sats kanelbullar idag istället. Tack och lov blev det fantastiska bullar. Eller, ena plåten i alla fall. Fastnade oturligt nog i en betapetmatch och råkade kanske bränna andra plåten ytterst lite.

Såhär är det, min rakt igenom fantastiska pojkvän brukar säga att jag lagar världens godaste mat. Ni förstår ju att man får storhetsvansinne. Så i den milda grad att man ger sig på att baka bullar under kategorin "lättlagat". Katastrof, det är vad man kan kalla de 36 hittepå bullarna som nu ligger under bakduk och skäms. Jag funderar till och med på att slänga dem innan Johan hinner komma hem och säga att jag helt enkelt inte orkade baka några bullar med tomat- och oregano. Synd att han kommer se att mjölet är slut. Och tomaterna skamligt skändade och nerslängda i denna skitdeg. Tur att jag gjorde kickass snickersrutor igår. Men vem kan misslyckas med det, egentligen?

Hej, jag har det alldeles för bra för att det ska vara alldeles sant.

Något säger mig att jag blir borta en lång, lång tid.

Det var först för någon dag sedan som det slog mig vad det innebär att flytta. Innan har jag mest tänkt att alla ska följa med mig. Hela bunten. Jag har motvilligt fått inse att det inte är en endaste som faktiskt gör det.
Att lämna alla känns som att lämna mig själv. Låsa dörren och åka. Missförstå mig rätt, jag längtar efter att få flytta. Längtar efter något nytt och längtar efter att bli sambo med ett eget riktigt hem. Men ändå. Mina vänner. Min fina underbara gigantiska familj. Som alltid bara finns där, utan att fråga varför, när eller hur. De bara står där på dörrtrösklen och frågar var de behövs. Och ni behövs ju alltid, hela tiden, överallt. Vad ska jag göra utan er på armlängds avstånd? Fan.

Mamma och jag skulle styra upp sista avhämtningen på Södra Förstadsgatan och eftersom solen lös så tänkte jag och min hand- och magvärk att det var värt en liten runda på stan innan. På väg mot Myrorna blev jag stoppad av en liten Gudrun Sjödén-tant som bara ville säga att jag "var alldeles bedårande söt. Tänk vilken fröjd för ögat". Jag blev så glad att jag unnade mig både en glass och en välfylld påse naturgodis.

Visst var det längesen vi hade en olycka med My Lundström nu? Det tyckte mitt jobb också och fixade biffen (snarare grillade om min hand får yttra sig). Min hand har nu ett praktexemplar till brännskada och jag är så ynklig. Man tycker att jag borde ha vant mig (eller lärt mig) men det finns inget en Islandsförsening är så bra på som att sopa undan all varsamhet man en gång skaffat sig.
Jag är således ledig idag och sitter hemma och längtar till torsdag. Tanken har slagit mig att kanske ta en tur till myrorna men min hand gör ont och min mage likaså. Skulle bli imponerad om jag ens kan stå upprätt. Men solen lyser och jag tänker då inte hänga läpp.

Jag skickade en present till Johan på posten i onsdags och trodde inte att den skulle mottagas på ett så överlyckligt sätt. Känner mig som presentmästarnas presentmästare och funderar på hur jag ska kunna smälla än högre nästa gång.

Det är sol ute och sol inne och sol i sinne. Jag mår så lyckligt att jag min själ inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Nu ska jag diska bort mitt livs finaste vecka och längta tills nästa istället.