Förlåt bloggen, jag kan inte skilja mig från dig än.

Min blogg är fin. Som en vän som påminner mig om vad fan jag håller på med. Det är klart att jag inte kan överge den såhär ett par timmar innan 2010. Vi har varit med om för mycket tillsammans, bloggen och jag, för att vi inte ska inviga det nya året tillsammans.

2009 har inneburit så otroligt mycket. Jag lovade mig själv att det skulle bli ett förbannat bra år. Det är ganska mycket begärt av en manodepressiv människa. Och ändå lyckades jag.

2009:

Jag lämnar Kiviksgatan och flyttar in på Södra Förstadsgatan och har där funnit världens finaste sambo.

Debaser (officiellt mitt andra hem 2009) kan sammanfattas med följande:
"Det är inte första gången jag trillat hem, full som en kastrull, och tubat något helt obegripligt. Inatt hade jag tubat Goodbye my lover (som ju vanligtvis är min bästa förfestlåt) och somnat. Vad tänkte jag? Vad kände jag? Kände jag?"

Frits bankar på min dörr mitt i natten och tvångsskedar med mig tills jag ska jobba. Är det verkligen 11 månader sen? Det känns som igår och jag är så tacksam att han gjorde det. Morgonen efter lärde jag känna Anna P som varit mitt ljus och min stora glädje det här året.

En bild säger mer än 1000000 ord. 2009 var bara början på något utav det mest destruktiva jag utsatt mig för i hela mitt liv:+ Samboskapet flyttar till Barack Ohmama alldeles för länge. Och jag har nog min absolut mest ledsna period någonsin i februari.

Jag spenderade fantastiskt mycket tid i Göteborg tillsammans med min underbara Anna-Maria. 90-talsfesten satte ribban högt för alla kommande fester och ändå har dem bara fortsatt att bli bättre, och bättre, och bättre.

Jag började min McBeal-box samling. Den är fortfarande inte komplett av den enkla anledningen att man inte kan köpa de två sista säsongerna i samma utgåva som jag har. Det stör mig fortfarande.

Alex Schulman gjorde författardebut och jag är fortfarande förtrollad.

Mi säger:
Du är nog den enda jag tycker om som är som du
Mi säger:
Och jag tycker ändå om dig riktigt mycket
Mi säger:
fastän du är så .. ojag

Placebo och Siesta med min fina Johanna.

Carlsberg bjöd på gratisfest på KB. Varken jag, mina arbetskamrater eller Carlsberg lär vara missnöjda ens om 10 år. Jag träffade kocken och fick ett gediget skrapsår på knät.

Karolina kom hem från Barcelona och jag blev fullare än jag varit på länge, trillade av en pakethållare på väg till Secret Wars och var brutalt skadad i två veckor. 2009 var året då jag fann min vapendragare i Karolina och är än idag tacksam över att hon finns.

Skägget. Skägget är 2009.

Bokade biljetten till Indien (och idag är det 16 dagar kvar. Jag erkänner att jag aldrig trodde att dagen skulle komma då vi bokade biljetten och nu är den snart här. Herregud.)

Jag hade min första betalada semester någonsin och kan inte påstå att jag är missnöjd med hur jag spenderade den. Det rann iväg pengar och jag var full mer än jag var nykter, men fy tusan vilken semester sedan!

Gjorde min Way Out West-debut som var bland det bästa jag upplevt och aldrig kommer Band of Horses låta så fint som då.

Jag åkte till Stockholm två gånger och har därmed satt nytt Stockholmsrekord. Såg Coldplay med Therese som var den bästa livespelning jag sett i hela mitt liv.

Satte mig själv på ett tåg till Sundsvall och hälsade på min fina Schalgersessa som bara betytt mer och mer för var månad som gått det här året.

Smålandsdestruktiviteten är också 2009, mycket.

Vi ser till att 2010 blir mindre destruktivitet och ännu mer dans, Debaser och fylla. För att inte tala om INDIEN.
HEJDÅ 2009, TJENA 2010!

Jag tror att jag ska flytta bloggen. Det känns som att vi är färdiga med varandra här. Bättre blir det inte, tror jag. Vi är klara här. Vi ses på en annan blogg snart.

Man skulle kunna säga att jag söp bort den 25/12 för all framtid igår. Om jag hade bestämt över kalendern hade jag i alla fall varit bevärdigad att få välja bort ett datum på året. Det var en fin kväll i goda vänners lag och jag är så himla tacksam.
Snart kommer min fina Oscar hit. Snart, snart, snart. Och på tal om snart: 21 dagar = 3 veckor på dagen tills jag slipper det här i två hela jävla månder!

Hur jag än kämpat emot är det lik förbannat julafton, och hur jag än slåss och skriker och skjuter så är det fortfarande 4 år sen imorgon. Fyra år låter som en evighet, visst gör det? Det känns som igår och ändå har jag inte hört din röst på fyra år. Det är mer än tusen dagar. Det känns som ljusår och sekunder och det exploderar överallt i mitt huvud och jag vill svartlägga världen en stund och vakna i januari.

I söndags jobbade jag i 19 timmar. Jag åkte till jobbet söndag morgon och kom hem måndag morgon. Det står nu klart att jag är en officiell snöhatare, särskillt som jag verkar ha blivit sjuk till på köpet. Men Katrin gjorde det så mycket lättare att vara på jobbet nästan ett dygn!

Och om ni har någorlunda koll på matte kan vi nu tillsammans konstatera: 25 dagar kvar!

Alltså. Jag säger er bara detta: TJUGOÅTTA dagar kvar!

Jag är nyss hemkommen från en utav de trevligaste kvällarna någonsin. Tack Erik och Annelie för lussekatter, glögg, vin och kaffe! Ni är bra fina ni och på torsdag kommer Tina hem och jag är så obeskrivligt glad över detta. Malmö kommer bli fantastiskt igen!
Nu för tiden spelar jag mer Betapet än vad som bör anses friskt och/eller sunt. Men det är ju dumt att sluta när man ligger på topp!

Nu har jag varit destruktiv i en hel helg och avrundade den med att diskutera min destruktivitet med Karolina på Maskot. Sen blev vi bjudna på korv av en snäll givmild man inne på Sibylla. Det har varit en bra helg! Go tjej, dendär Lucia.

Darth Vader, kom hem.

I veckan...

Sa vi hejdå till Världens bästa Lisa.

Kastade jag macka i synkad bakfylla med storebror

Gav vi Dino vad mamma kallar livskvalitet